Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På steppen - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ STEPPEN. II 1
år gammal karl med blond t, lockigt hår och tydligen
mycket frisk och stark. Att döma af alla hans
rörelser och den spänstighet, som präglade hela hans
kroppsställning, måste han också vara liflig och
hurtig. En annan forkarl sprang fram till honom;
han var liten och undersätsig, med svart, yfvigt skägg
och klädd i väst och skjorta. Han brast ut i
högljudt skratt och började ropa:
»Bröder, Dymoff har dödat en orm!»
Det finns människor, hvilkas röst är så
karakteristisk, att man efter den kan bedöma deras
för-ståndsgåfvor. Den svartskäggige var en bland dessa;
hans röst och skratt vittnade om gränslös dumhet.
Då den blonde Dymoff slutat att slå, tog han med
piskan upp någonting, som liknade en repstump, och
kastade det skrattande bort åt fororna.
»Det är ju bara en snok!» ropade någon.
Mannen med den raka hållningen och det
ombundna ansiktet skyndade fram till den döda ormen,
såg på den och slog ihop händerna.
»Din usling!» ropade han med en röst så
jämmerlig, som om han varit gråttärdig. »Hvarför har
du slagit ihjäl den stackars ormen? Hvad har den
gjort dig för ondt? Att kunna slå ihjäl en liten
snok! Hvarför har du gjort det?»
»Man skall aldrig slå ihjäl snokar, det är sant,»
mumlade gubben lugnt. »Aldrig... De äro inte
farliga. Fastän de ha ormens skapnad, äro de dock
fredliga, oskyldiga kräk, som hylla sig till
människan ...»
Dymoff" och den svartskäggige hade tydligen ett
förhärdadt samvete, ty de skrattade och vände
långsamt tillbaka till sina lass, utan att bry sig om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
