Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musjikerna - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(q musjikerna.
döden vakna åter upp i hans hjärna; han vänder sig
om — tanken på döden försvinner; han börjar nu
tänka på händelser som inträffat för länge, länge
sedan, på allt ledsamt, på all nöd och allt elände,
på höet, på att mjölet blifvit dyrare ... och så
kommer tanken åter in i det gamla spåret: lifvet är
snart förgånget och kommer aldrig åter . . .
»O, Herre Gud!» suckade kocken.
Någon knackade sakta, sakta på rutan. Kanske
det var Tekla, som kom hem. Olga steg upp;
gäspande och mumlande en bön gick hon ut i
förstugan och drog ifrån regeln, men ingen syntes till;
en kall vindfläkt svepte in genom dörren och det
blef med ens alldeles ljust. Där ute låg bygatan
tyst och öde och från himlen strålade fullmånen.
»Hvem är det?» ropade Olga.
»Jag!» hördes någon svara. »Det är jag . . ,»
Utanför dörren stod Tekla alldeles naken, blek
och skälfvande af köld; hon var vacker där hon
stod, omstrålad af månljuset. De mörka skuggorna
stucko så sällsamt af mot den i månskenet
bländ-hvita huden, och de svarta ögonbrynen och den
ungdomliga, fylliga barmen framträdde klart och
tydligt.
»De uslingarna där borta på andra stranden
klädde af mig och lämnade mig så här,» sade hon.
»Jag måste gå hem utan kläder . . . lika naken som
jag kom till världen. Gif mig något att skyla mig
med.»
»Kom in i stugan,» sade Olga sakta och började
också darra.
»Gubbarna må väl inte se mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
