Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnämsta glanspunkter. Scenen är vid liofvet, der
Rigoletto måste uppträda i sin egenskap af gyck-
lare. Hans dotter är bortröfvad af den tiger som
ej släpper sitt byte, den gamles förbannelse liar
burit sin frukt, ocli den förkrossade fadern måste
med narraktiga upptåg söka roa sina bödlar. Det
konvulsiviska bemödandet att under gycklets mask
dölja själsqvalen, hans med darrande röst i afbrutna
toner uppstämda visa, det vansinniga löjet — detta
utgör en skildring af den mest skakande sanning,
som påminner om Shakespeares tragi-komiska karak-
terer. Men i det ögonblick då hans dotter instörtar,
afkastar han narren för alltid — hvarje spår deraf
försvinner på en gång: han är nu blott vedergäll-
ningens man, det hämnande ödets representant, som
blir sublinr i det ögonblick, då hans befallande vink
är tillräcklig för att aflägsna hofmännen, livilka
försvinna såsom pygmeer för en högre andes bud.
Yi hafva ej serskildt omnämt konstnärens sång,
emedan dess dramatiska betydelse är oskiljaktig
från spelets.
Med denna akt afslutas egentligen intresset.
Afven i sista akten är Becks framställning till-
räcklig för att adla det platta; men den slutliga
upplösningen qvarstår likväl alltid för mycket krass
för att kunna medgifva något försonande. Man har
föreslagit att låta hertigen träffas af blixten i det
ögonblick då han, besjungande sina bragder, pro-
menerar öfver bron, för att gifva dissonansen en
om än knapphändig upplösning, och detta tycks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
