Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkuppfostrare, kanske den störste, som historien vet omtala,
förmådde utföra sitt värf i trots däraf att han saknade makt
öfver ordet vittnar i sin mån om den oerhörda storleken af
de inre maktmedel, som stått till hans förfogande. Öfverallt
i hans historia tycker man sig dock spåra de omedelbara
eller medelbara verkningarna af denna för en folkledare så
kännbara brist. Häraf å ena sidan kanske hans tvekan och
brist på själftillit, å den andra hans koleriska uppbrusning.
Hade Moses varit en lätt talande man, skulle han ej behöft
ställa den visserligen talföre men honom i så många
hänseenden underlägsne Aaron mellan sig och sitt folk. Kanske
skulle han då icke heller vid åsynen af sitt folks dansande
kring den gyllene kalfven hafva förgrymmat sig i vrede
ända därhän, att han sönderslagit lagens taflor nedanför
berget och icke heller nödgats tillgripa sådana blodsdomar,
som då han på grund af folkets affall böd leviterna att
omgjorda sig med sina svärd och dräpa »hvar och en sin
broder, vän och nästa», »och föll i den dagen af folket vid
tre tusen män». Icke heller vid berättelsen om täckelset,
som Moses drog för sitt anlete, när han talade till folket,
men åter borttog, när han ingick i helgedomen, kan man
undgå att tänka på stottringen. Att Moses’ anlete sken,
sedan han i fyrtio dagar vistats på berget, bör väl icke
betviflas, men å andra sidan är det antagligt, att Moses’
uttalsfel efter detta långvariga ekstatiska tillstånd måtte
hafva i hög grad ökats och i sammanhang härmed äfven
muskelförvridningarna i hans anlete, så att detta äfven ur
denna synpunkt blifvit outhärdligt att skåda.
Att stottringen af hebreerna betraktats som ett svårt
lyte framgår äfven af den omständigheten, att t. ex. Esaias
(32: 3, 4) omnämner de stammande tillsammans med de
blinde och döfve.
Hippokrates, som tycks vilja förlägga stottringens
förnämsta orsak på det psykiska området, anser detta fel såsom
ett mycket hårdnackadt ondt, hvilket dock stundom kan
försvinna med åren.
Aristoteles, den mångsidigaste och, så långt
forskningsstoffet stod honom till buds, skarpsinnigaste af alla tiders
encyklopedister, har äfven skrifvit om stottringen. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
