Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språklig fördel. Här vore dock kanske en återgång möjlig,
då man ju under uppläsning, särskildt i folkskolan, ej sällan
får höra karl med 1-ljud, och samma ljud kvarstår i vissa
sammansättningar, t. ex. karlatag. Så mycket nödigare
torde det då vara att kvarhålla den klingande ljudförbindelsen
rl i namnet Karl eller att ej låta detta vackra namn förbytas
i det fadda Kal (med slutet eller öppet a) eller i det ännu
mera hållningslösa eller lättfärdiga Kalle. Eller kan någon
på allvar inbilla sig, att det är likgiltigt för en pojkes karakter,
om han under hela sin utvecklingstid och allt framgent
benämnes med det gemena Kalle eller med det allvarliga,
kraftigt klingande Karl, som till och med knappt kan på
ett lättfärdigt sätt utsägas? Huru väl befinner sig icke detta
Kalle i hvarjehanda dåligt eller misstänkt sällskap, såsom
t. ex. spring-Kalle, port-Kalle, ångbåts-Kalle, ja till och med
tjuf-Kalle, medan det hederliga Karl får en ännu friskare
färg tillsammans med ung eller klingar som det i ord
förkroppsligade mannamodet tillsammans med kung, i hvilket
sistnämda ord kraftbesparingslagen i förbigående sagdt denna
gång gifvit oss ett verkligt mönsterord vid sidan af det mera
högtidliga ordet konung, som i många vändningar blifvit
liktydigt med det mera opersonliga i konungamakten och
därför ej passar i sådana personliga ordförbindelser som
kungsord, kungsväg o. s. v. I hvardagslag går man icke
»till konungen» utan »till kungs», man »vördar konungen»,
men »älskar kungen», man »utbringar(!) ett lefve för h. m:t
konungen», men ropar hurra för kungen o. s. v.
Efter denna utvikning, till hvilken ordet man frestade
oss, återvända vi till ämnet.
Men dessa in an un äro så veka, att de nästan vinna
på att få utklinga mot en icke alltför hård resonansbotten.
Låta vi därför n-ljudet bryta sig mot ett d, så erhålla vi
de på en gång vekt klingande och något fastare
ljudförbindelserna:
ind and und.
Låta vi nu vokalen ansättas medelst en klangstarkare
konsonant, så erhålla vi några af språkets stämningsfullaste
ord;
lind land lund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
