Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f, starkt uttaladt s och sch äro på känslootnrådet verkningsfulla
hjälpare för att uttrycka häftiga, särskildt afvärjande rörelser
såsom fruktan, skräck, fasa o. s. v., medan v och svagt uttaladt
s äro liksom danade till bärare af milda och blida stämningar.
På grund af sin förmåga af skiftande utandningsstyrka
ansluter sig aspirationsljudet h till båda arterna af flås- och
hväsljud, då ju det af utandningen inledda ljudet (jfr ofvan)
kan ansättas antingen hårdt eller vekt i oändligt skiftande
grader af styrka.
Flås-, hväs- och utandningsljudens stämningslynnen
afspegla sig följaktligen i sådana ord som: fasa, fasligt, förfäran,
fåne, missfoster, fy! usch! hat, hot, häftig, hetsig. Huru
kraftigt bidraga icke f- och h-ljuden att förstärka det
afskyvärda i ett dylikt uttryck som: »far åt helvete, fåne!»
Den veka klangen i de motsvarande ljuden afspeglar
sig åter i sådana ord som: vind, hviska, susa, säf, sofva,
hem, himmel o. s. v.
Hvad slutligen j- och tj-ljudet angår, må anmärkas, att
tj-ljudet visserligen är kraftigare än j, men att båda såsom
begynnelseljud oftast sakna tydlig karakter. Tj-ljudet kan
förstärkas därigenom, att tungryggen under ljudets bildning
liksom suger sig fast vid gommen och sålunda meddelar
det karakteren af ett explosivljud, ett bildningssätt, som
är konstant i åtskilliga delar inom vårt land. Såsom slutljud
är tj obrukligt i högsvenskan, hvaremot j-ljudet på grund
af sin frändskap med vokalen i liksom denna särskildt efter
kort vokal är ett verksamt ljudmedel för uttryckande af
lifliga stämningar, t. ex. aj! huj! hej! liksom det jämte
ä-ljudet är målande i meja, feja, (väja) och i hastigt tal
jämte ett ä-ljud lätt träder i stället för den mera
kraftansträngande ljudförbindelsen ig eller äg, så t. ex. i mej, dej,
sej, säja, leja m. fl.
På grund af det veka ljudet varder ch i tyskan ett
förträffligt hjälpmedel för uttryck af blida, smäktande
stämningar, t. ex. ach! lachen, medan det hårda k-ljudet ger
vårt ack! en mera sinlig prägel, t. ex. ack, hvad det smakar,
luktar, känns godt!
En sammanfattning af hvad här ofvan blifvit anfördt
om de enskilda språkljudens uttrycksfullhet eller förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
