Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känslotycke – äro i stånd att väcka särskilda stämningar
och i sin ordning tjäna till uttryck för sådana – i den
mån det ena eller andra af dessa vokalljud närmar sig
klangfärgen hos det ljud, som utgör det naturliga uttrycket för
en viss känslostämning på grund af den med det inre
tillståndet öfverensstämmande muskelgestalten inom
röstapparaten. Att sålunda vokalljudet a bäst passar i uttryck för
lugna, harmoniska inre tillstånd sammanhänger därför med
det faktum, att röstapparatens muskelställning under dylika
förhållanden hvarken företer någon starkare kontraktion
eller slappning, att tunga, tungben och struphufvud endast
obetydligt rubbas ur sin ställning under hvila, att sålunda
intet hinder i svalg eller munhåla möter den tonande
luftströmmen på dess utfartsväg samt att slutligen under sådana
förhållanden munnen öppnas hufvudsakligen medelst
underkäkens sänkning, hvilka omständigheter tillsammantagna måste
under ljudningen frambringa ett ljud tillhörande a-klassen.
Det lugna, godmodiga välbehaget uttrycker sig därför vanligen
i ett ah! (så skönt!) och under lifligare form i aspirerade
ä-ljud – ha! ha! ha! – en vokal af a-klassen behärskar
i regeln de första ord, det späda barnet lättast frambringar,
en icke alltför stark förvåning ger sig luft i interjektionen
ah! eller aha! när den upplöser sig i tillfredsställelse, och
ett lindrigt afvisande, ett sådant, som hvarken innebär förakt
eller afsky, ger sig icke sällan luft i bah! eller pah!
Men om det späda barnet ger sin misstämning luft i
ett skrik eller den mera försigkomne gossen eller flickan
tumlar om med jämnåriga på lekplatsen, så går det
naturliga tonuttrycket för dessa olust- och lustkänslor öfver från
a- till e-klassen, och tonen stiger från e till i. Ljudet
tillspetsas, ju lifligare och intensivare känslotillståndet gestaltar
sig, och ju mer i sammanhang härmed hals- och
nackmuskler kontraheras, struphufvudet ändrar höjdläge,
röstbanden sträckas, tungan upplyftes mot främre gommen och
lapparne dragas åt sidorna, för att den våldsamt
frampressade ljudströmmen måtte erhålla sin tillbörliga utfartsväg
– hvilka sistnämda omständigheter måste åstadkomma ett
vokalljud tillhörande i-klassen. Den betydelse, i-ljudet i
vissa konsonantförbindelser eger vid uttryck af liflig ömhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
