Det muntliga föredragets konst / 216 (1890) Author: Oscar Svahn Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om klang-l och tjock-l

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en dragning åt u, liksom u1 af samma skäl närmar sig o.
Skilnaden mellan o och u i Ola och ful varder sålunda
stundom föga betydlig.

I vestgöta- och Värmlands-mål m. fl. drages ä framför
tjock-l äfven åt u3 eller ett blandningsljud mellan u och ö,
t. ex; sju³l⁴v, själf. Att äfven o stundom undergår en stark
inverkan af tjock-l, särskildt då detta drages åt spets-gom-r
framför ett starkt öfvertand-s, visar sig t. ex. i orden
ansu²rh⁴s och mesu²rh⁴s (motsols och medsols), ehuru ljudet
af o håller sig tämligen rent i sol⁴, sol⁴a.

Häraf följer nu, att tjock-l i vissa ställningar förstör
de fleste föregående vokalers rena klang samt hindrar deras
tydliga bildning eller med andra ord inskränker antalet af
de i högsvenskan befintliga, från hvarandra tydligt skilda
vokalljuden och i deras ställe sätter ett fåtal i hvarandra
flytande ljud, som göra talet enformigt och oskönt. Att
vokalljuden äfven i andra ställningar än framför l bibehålla
mycket af sin tjock-l’s-färg är tydligt.

Då nu emellertid de bildades talspråk varder mer eller
mindre påverkadt af bygdemålet i de trakter, där det starka
och uråldriga tjock-l ännu är rotfäst, så torde det vara
klart, att en person, i hvars mål tjock-l är medfödt, ej kan
rätt tillegna sig vare sig de högsvenska språkljuden eller
ljuden i de främmande språk, uti hvilka ett sådant l ej
förekommer, utan för så vidt han förvärfvat sig förmågan
att ledigt frambringa ett l med tungspetsen mot tandfästet,
särskildt i sådana ljudförbindelser, där tjock-l lättast
inställer sig<footnote>
I förordet till Språkljud och qvantitativ betoning i högsvenskan (s. IX)
har jag anmärkt, huruledes det icke blott är tjock-l utan hela det med detta
l-ljud förbundna rjudsystemet, som stundom insläppes i den tjockt l begagnande
svenskens uttal af främmande språk, då nämligen den senare ej är i besittning
af godt språköra och tillbörligt öfvade talmuskler. I sammanhang härmed
må erinras om den på nämda ställe anförda betecknande berättelsen om en
svensk – känd inom vidsträckta kretsar för sitt förträffliga föredrag och sitt
rena högsvenska uttal – hvilken för många år sedan befann sig i en
folksamling i England, där han plötsligt bakom sig fick höra hemlandstoner,
de välkända kraftiga ljuden af äkta vestgötamål. Då emellertid trängseln var
stark, kunde han icke genast vända sig om, utan lyssnade vidare, då han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>