Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om skilnaden i fonetiskt hänseende mellan högspråk och lågspråk samt om gränserna för kraftbesparingslagens språkliga användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se här några prof på kraftbesparingslagens riktiga och
oriktiga användning.
Lagen yttrar sig först och främst uti en minskning
af artikulationsakterna, d. v. s. ett språkljud utelemnas for
bekvämlighetens skull. Detta inträffar först och främst, då
en stafvelse slutar och den nästföljande börjar med samma
ljud, i hvilket fall ljudet uttalas endast en gång, t. ex.
ut(t)ömma, stam(m)oder, emedan i annat fall ordet skulle
liksom sönderhuggas eller den sammanhängande ljudningen
afbrytas. Äfven ett ljudpar måste under liknande
förhållanden utelemnas, t. ex. fast(st)älla. Berättigad och
nödvändig är vidare ljudminskningen i det fall, att tvenne
likabildade ljud, som endast skilja sig därigenom, att det
ena är klingande och det andra klanglöst, skulle omedelbart
efter hvarandra uttalas. Sålunda i neutrum af adjektiva
med d till slutljud bortfaller detta framför t, t. ex. bredt af
bred, gladt af glad. Ändringen rättfärdigas af svårigheten
att uttala ett klingande konsonantljud framför ett klanglöst
af samma slag. Då uttalssvårigheten här nästan står på
gränsen af det omöjliga, så är lagens tillämpning fullt
berättigad så mycket mer, som förändringen ej väsentligen
ändrar ordets ljud.
Betänkligare synes vokalljudets samtidiga förändring från
slutet och betonadt till öppet och obetonadt, hvilket dock
har sin grund däruti, att t-ljudet, som i sig själft är kraftigt
artikuleradt, lätt tager tonen från det föregående vokalljudet,
som då öfvergår till öppet. Alltså: gla2d, gla2dt etc. Finns
däremot en starkt klingande konsonant, t. ex. r, mellan
vokalen och slutljudet, så tager t ej betoning och klangfärg
från vokalen. Det heter sålunda: hå1rd, hå1rdt (ej hå2rdt)
liksom vårt, svårt.
Äro däremot artikulationsakterna eller ljuden icke af
samma slag, så varder en ljudförminskning i regeln otillåten,
emedan den dels ej är betingad af uttalssvårighet, dels
råkar i strid med tydlighetens fordringar. Ofta är det ett
svagt klingande d, som här uppslukas eller assimileras dels
i förbindelse med det starkt klingande n, dels med s, t. ex.
hunn, hunnar (hund, hundar), skynna (skynda), less, lessnad
(leds, ledsnad). Någon gång får det starkare t-ljudet sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
