Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Toms moder steg in, stängde dörren bakom sig och
gick fram till sin son med all den inställsamma, bönfallande
underdånighet som fruktan och beräkning kunna ingiva den
födde slavens ord och uppträdande. Hon stannade på ett
stegs avstånd från sin gosse och lät höra två eller tre
beundrande utrop över hans manliga gestalt och skönhet,
och Tom lade ena armen under huvudet och ena benet
över soffryggen för att se tillbörligt likgiltig ut.
»Bevara oss, vad ni har vuxit, raring! Så sant jag
lever, jag skulle inte ha känt igen er, massa Tom! Titta
vänligt på mej; minns ni gamla Roxy? — Känner ni igen
er gamla niggermamma, raring? Ack, nu kan jag då lägga
mej ner å’ dö i lugn, sedan jag fått si — — —»
»Säg fort vad ni vill — raska på! Vad är det fråga om?»
»Kan en bara höra! Alldeles samma massa Tom som
förr i världen, alltid glad och skojig med sin gamla mamma.
Ja’ va’ lika säker på — — —»
»Säg vad ni vill, hör ni, och giv er i väg! Vad är det
fråga om?»
Detta var en bitter missräkning. Roxy hade under
så många dagar närt och kelat med sin inbillning, att
Tom skulle bli glad över att återse sin gamla amma och
göra henne stolt och lycklig ända in till märgen genom ett
hjärtligt ord eller par, att hon behövde två avsnäsningar
för att övertygas om att han icke skämtade och att hennes
vackra dröm bara varit en kärleksfull och dåraktig fåfänga,
ett ständigt och förödmjukande misstag. Hon kände sig
sårad intill hjärteroten och så skamsen, att hon för ett
ögonblick ej visste, vad hon skulle säga eller göra. Därpå
började hennes barm att häva sig, tårarna kommo fram
och i sin sorg förmåddes hon att pröva den där andra
drömmen hon haft — en vädjan till hennes gosses
barmhärtighet, och då framförde hon, handlande efter sin
ingivelse och utan att tänka sig för, sin bön:
»Å, massa Tom, stackars gamla mamma har råkat så
illa ut och är rakt förstörd i armarna å’ kan inte arbeta,
å’ om ni kunde ge mej en dolla’ — bara en enda liten
dolla’ — — —»
Tom kom på fötter så plötsligt, att den bönfallande
själv skrämdes till ett hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
