Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att Jag gj°rt dig smärta! Den Högste vet, att detta ej
var min af sikt. Ack, min vän, jag trodde, att du blott
önskade betala det guld, din fader skänkt mig, och detta
guld innebar en förödmjukelse, som min stolta och ädla
make ej fördrog. Nåväl, skulle jag, sedan han var död,
uppsöka dig för att erhålla-hvad han, trots bekymmer och
fattigdom, ej velat mottaga? Nej, det skulle varit att
förnärma hans minne. När nöd och armod på allvar
hemsökte mig, sände Gud barnen af Jacob Levitains barn för
att rycka mig undan eländet. Det var en högre makts
vilja, att hjälpen, trösten och lindringen i bekymren skulle
komma från min ädle fosterfaders släkt.»
»Men det tycks, att ett oblidt öde beslutit, att
splittrandet af hjärtats skönaste drömmar äfven skulle utgå
därifrån», inföll Elias dystert och släppte Sophies händer.
»En gång», återtog han, »stod du, ett ungt och värnlöst
barn, inför mig, med hjärtat fullt af ömhet, och jag stötte
dig med hårdhet bort ifrån mig. Jag hade ej något
medlidande eller deltagande för de kristne, som mördat min
fader och guillotinerat henne, jag älskade. Jag ägde blott
en kärlek kvar, då jag vaknade upp till medvetandet af
den förödelse, som dragit hädan öfver mitt lif — och det
var kärleken till min Gud, min tro och mitt folk. Denna
kärlek förmådde mig att krossa ditt hjärta — den förmådde
mig sedan att bryta stafven öfver din dotters sällhet.»
Han tilläde med en ton af bitterhet: »Det var likväl din
och dina efterkommandes sällhet, jag lofvade min döende
fader att befrämja. Har jag då verkligen hemfallit till
den grymma nödvändigheten, att antingen svika min tro,
eller det löfte jag ansett heligt, såsom en befallning,
uttalad af Gud själf genom min fader?»
»Elias», sade Sophie med den godhet, som aldrig
förnekade sig hos henne, »din fader har ej befallt, att du för
uppfyllandet af hans vilja skall svika din öfvertygelse.
Lifvet har dessutom äfven lärt mig — en frihetens dotter
— hvad det varma troslifvet lärt Gabrielle: att ingen
sällhet kan vinnas i ett äktenskap, där makarna skiljas i det
heligaste och högsta af alla intressen. Den kristendomen
varmt tillgifna Gabrielle kan aldrig blifva Abrahams
hustru. Det är ej din kärlek till dina fäders tro, som nu står dem
emellan, utan det är vår frälsare.» Sophie räckte honom
handen tilläggande: »Låtom oss därför lämna detta ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
