Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strider, dessa fientligheter, som på ett pikant sätt afbröto
enformigheten inomhus. Nog af, ju mer han tänkte på
»den fördömda fransyskan», desto fastare blef hans beslut,
att hon icke nu skulle lämna Erikshof. Efter en stunds
öfverläggning beslöt han gå till Lilie och så bedrifva
saken, att denna af motsägelsebegär skulle öfvertala
Gabrielle att stanna.
Ernfrid stod just i begrepp att träda in i sin hustrus
boudoir, då han hejdades af röster därifrån.
Lilie beklagade sig öfver honom under utbrott af den
största häftighet, grät och påstod sig vara den
olyckligaste af alla olyckliga kvinnor. »Gift mot min vilja med
en man, den jag aldrig kunnat lida», yttrade hon, »fäst
till mitt hjärta vid en annan, den jag tillbad, var jag väl
redan härigenom tillräckligt olycklig, utan att behöfva bli
det ännu mer genom ett hårdt och tyranniskt
behandlingssätt. — Ofta betraktar jag mitt olyckliga lif såsom ett
straff för det jag förenat mitt öde med en kättare.»
»Grefvinna, ni har ju älskat en man af samma tro som
grefven. Skulle ni ansett det för en olycka, ett straff,
om ni blifvit . gift med denne andre», inföll en klar och
allvarlig stämma, den Ernfrid igenkände vara Gabrielles.
»Nej, jag skulle vid hans sida funnit själfva skärselden
vara en himmel», svarade Lilie.
»Om ni tänker detta, grefvinna, så göm det i djupet af
er själ, ja, så djupt, att ni icke ens själf förnimmer ekot
af dessa känslor, hvilka äro ett brott mot era plikter, mot
Gud, er make och er själf. — De ensamt innefatta hela
olyckan af ert äktenskap.»
»Må så vara», inföll Lilie högljudt gråtande; »men om
det funnits en gnista af mänsklighet i min mans bröst,
borde han hafva mildrat denna olycka genom ömhet och
godhet. Han borde ha burit mig på sina händer för att
komma mig att glömma mitt sorgliga öde.»
»Hvad ni nu begär är mera än vi hafva rätt att fordra
af en medmänniska.»
»Är det för mycket, att jag begär kärlek af min man?»
»Ja, då ni ej ger någon. Ni klagar öfver grefvens
uppförande; ni anser honom tyrannisk och utan hjärta. Hvad
har ni då gjort för att få honom annorlunda? —
Ingenting! — Ni har hos honom sökt felen, då ni borde letat
efter dem hos er själf. Af er båda är grefven den minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
