Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få se en skymt af den, för hvars skull han tog alla dessa
fjät.
Han började redan frukta, att den dagen icke få återse
henne, då till hans obeskrifliga glädje ett fruntimmer
syntes i värdshusets port.
Elias skyndar fram, aftager hatten och hälsar artigt.
Damens utseende var så allvarligt beslutsamt, att
ansiktet föreföll strängt.
Vid Elias’ hälsning syntes hon öfverraskad och blickade
på honom med en min, som tydligt utvisade, att hans person
helt och hållet försvunnit ur hennes minne.
»Det är endast några timmar sedan jag hade den
lyckan att vara er vägvisare, och ni känner mig icke mera»,
sade Elias.
»Om tillgift för denna glömska, som inskränkte sig
endast till ert yttre!» sade damen vänligt. »Den tjänst ni
gjort mig har jag däremot i friskt minne.»
»Jag tackar er», stammade Elias, och tilläde därefter:
»Ni afslog i dag en bön, den jag vågade ställa till er;
det oaktadt har jag nu en hel timme väntat er här, för att
få framställa en annan.»
»Och hvad rör den?»
»Att ni tillåter mig få bli er vägvisare under ert vistande
i Paris. Ni är resande, ni känner ej den stora staden;
jag åter är född och uppfödd här. Af slå ej min bön, den
innebär den enda fröjd jag af lifvet begär! Det är ju
en så obetydlig gunst ni beviljar; men den är för mig allt
hvad jag önskar.»
Den okända hade också stannat. När han tystnade, räckte
hon honom sin hand med ett sorgligt leende, sägande:
»Hvad ni nu begär, bjuda mig heder och plikt att afslå.
Ni borde hafva insett, att min vägran att upplysa er om
hvem jag är innebar en åstundan, att våra vägar icke mer
måtte mötas. Nu tvingar ni mig att å min sida bönfalla, att
ni aldrig må söka närma er till mig. — Ni är ung, ert namn
får icke sammanlänkas med mitt. Lef väl, vi skiljas nu för
alltid! Må Gud beskydda er!»
Elias fattade den framräckta handen, och ehuru de
be-funno sig midt på gatan, förde han den hastigt till sina
läppar.
I samma ögonblick han släppte den, passerade en tom
hyrvagn förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
