Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke framkasta ord, vilka kunna tydas illa, då det handlar
om unga fru Sturm», sade Arthur kort och bestämt. »Jag
har mer än tillräckligt att anklaga mig för, då min
obetänksamma enträgenhet givit anledning till elaka
uttyd-ningar; jag vill likväl ej höra dem upprepade av mina
anförvanter och av dem slungade emot en oskyldig och
aktningsvärd kvinna.»
»Aktningsvärd!» upprepade Jenny med ett hånskratt.
»Giv akt på vad du säger, Jenny», utropade Arthur.
»Jag tycker, att det där är saker, som röra Arthur ensam»,
inföll Ernfrid, »och således icke kunna eller böra bliva
föremål för samtal oss emellan. I dylika fall sköter en karl sig
själv; men här är en annan fråga, som gäller oss alla, och
den torde Arthur tillåta att vi diskutera.»
»Åh ja, mycket gerna; men icke här i parken.» Arthurs
eljest vackra och leende drag hade nu en prägel av stolthet,
som tvdligen utvisade, att han var förtretad.
Vicf hemkomsten blev det en het debatt emellan Arthur
och hans anhöriga. Ernfrid uttalade ett skarpt ogillande
av, att Arthur återknutit bekantskapen med Sorenza, då det
var faderns uttryckliga vilja, att all beröring emellan henne
och hans övriga barn skulle upphöra. Grevinnan
anklagade Arthur att alldeles försumma henne nu, sedan Sorenza
och han sammanträffat. Jenny påstod, att hela
brunnssäll-skapet ovillkorligen skulle gissa till släktskapen, och att
Arthur och Sorenza gjorde allt för att giva éclat däråt.
Dessutom syntes det mer än väl, att Arthur tog intryck ifrån
Sorenza, emedan han alltid var illa stämd emot de sina.
Denna senare så väl som grevinnans anklagelse voro
fullkomligt falska; ty med den ridderlighet, som utmärkte
Arthur, hade han vid första påminnelse av Sorenza, att han
försummade sin mor, sökt rätta detta fel. Han visade
grevinnan en uppmärksamhet och en vänlighet, som han på
flera år icke skänkt henne.
Grevinnan anade källan, varifrån förändringen kom, och
kände sig så förbittrad däröver, att hon nedlät sig att driva
ett osant påstående, på. det Arthur icke skulle tro, att
hon givit akt därpå.
Vad åter vidkom att Arthurs och Sorenzas sätt skulle
giva tillkänna någon släktskap dem emellan, var detta även
oriktigt; ty så väl Arthur som Sorenza iakttogo fortfarande
ett så fullkomligt främmande uppförande, så snart någon
såg och hörde dem, att det snarare tycktes som Arthurs besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
