Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett genomträngande uttryck vilade på henne. Med stolt och
högburet huvud passerade Sorenza förbi honom. I hela
hennes hållning låg tydligt uttalat, att hon aldrig skulle erkänna,
att emellan dem fanns någon frändskap. Det var första
gången, Sorenza och Ernfrid återsågo varandra efter det
sorgliga uppträdet i ateljén, då Ernfrid förblev en stum
åhörare av all den orättvisa skymf, som drabbade Sorenza.
När Nils och hon passerade förbi dem, kände Porry, att
en skälvning ilade genom Sorenzas arm, som vilade på
hans.
»Huru är det, Sorenza?» frågade Porry och böjde sig ned
till henne. »Ni är alldeles dödsblek, vill ni ej sätta er? Ni
mår bestämt icke bra.»
Sorenza svarade icke, hon blott såg upp till honom med
en blick så kall, att den gjorde ont. Hon fortsatte
promenaden med stadiga steg, liksom hon velat visa, att hon icke
lät detta plågsamma intryck behärska sitt inre. En paus
uppstod. Nils insåg, att hon önskade slippa vidare
spörsmål. Efter några minuters tystnad yttrade Sorenza:
»Medgiv, att vi äro stora stackare, vi människor.»
»I vad fall?» frågade Nils och förmådde Sorenza sätta
sig på en bänk, varifrån man hade utsikt åt havet.
»Vi låta överrumpla oss», sade hon med ett matt leende.
»Väl icke Sorenza, som gjort sitt förnuft till härskare
över sina känslor?»
»Det är något, som vi alla borde göra; men tyvärr
förneka vi dess herravälde mången gång i vårt liv och låta då
stundens intryck föra oss‘med sig.»
»Tillåt mig påstå, att Sorenza säkert aldrig gjort det.»^
»Har jag icke?» utropade Sorenza livligt. »Det är ju
knappast några minuter, sedan jag gav Nils ett bevis därpå.
Jag lät åsynen af en människa så inverka på mig, att jag
kom Nils att tro mig vara illamående.»
»Det var icke åsynen av personen, utan de minnen, som
fasthängde vid densamma, som inverkade.»
»Minnen; men vilka minnen? Jo, namnlöst bittra; Nils
känner icke arten av dem.»
»Så tror Sorenza.» Porry lade armen på soffans
ryggstöd : »men Sorenza har orätt. Jag vet, att greve Eldelfeldt
var Sorenzas far, men», tilläde han, »jag visste det icke då.»
Sorenza spratt till, såg på honom ett ögonblick, skakade
därpå sitt huvud, liksom för att befria sig ifrån de tankar,
som plågade henne, och sade kallt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
