Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Herre min Gud, vad det här plågar mig», tänkte Ebba,
»och det oaktat hela saken icke angår mig.»
På eftermiddagen spridde sig sällskapet i grupper.
Fröknarna Z— och unge T— ville nödvändigt upp i Ebbas
tornkammare, men Magda kvarstannade hos de äldre. Arthur
förklarade, att han haft nog av tornkammaren, emedan
han en gång blivit visad ut därifrån, och stannade därför
kvar.
Ebba blev förargad över, att icke Arthur föredrog hennes
sällskap, och nu, såsom eljest, var vid hennes sida.
»Magda är orsaken därtill», tänkte Ebba och blev helt
het om kinden.
När ungdomen återkom från utflykten till tornet, satt
Magda och Arthur vid fönstret i det lilla kabinettet, som
låg emellan stora salongen och sällskapsrummet. Arthur
hade hennes hand sluten i sin och talade med låg och
upprörd röst. Även på Magdas ansikte syntes en icke ringa
grad av sinnesrörelse.
Ungdomen hade gått in i musikrummet, där en av
fröknarna Z— slog sig ned vid flygeln, för att utföra någon
rätt halsbrytande komposition. När fröken väl var i farten
därmed, smög Ebba, helt obemärkt, genom lilla salongen
till sällskapsrummet för att taga reda på Magda och Arthur.
Inkommen i detta senare, uppfångade hon ljudet av viskan-
Ide från kabinettet. Ett ögonblick stod hon obeslutsam,
därefter smög hon fram till dörren.
»Jag vill i°ke lyssna», tänkte Ebba, men det oaktat
stannade hon och uppfångade följande:
»Arthur, det är det enda offer jag av dig fordrar och
du måste bringa mig det.»
»Du vet ej, vad du begär», stammade Arthur.
»Om jag någonsin varit dig kär, så res, res, jag
bönfaller därom. Med våren kan du återvända, då är jag
härifrån. Behöver jag verkligen bedja dig längre? Nej,
du skall avlägsna dig; jag läser det i din blick.»
»Ja, jag skall resa.» Arthur tryckte hennes hand till sina
I läppar. »Och när återser jag dig?»
»Om det beror på mig — aldrig.» Magda reste sig.
»Men skulle ödet än en gång föra våra vägar tillsammans,
så känner du mig icke; vi måste förbliva främlingar.»
»Du har ju mitt hedersord därpå.»
»Tack, tack!» Magda drog undan sin hand, och
skyndade ut i stora salongen. Ebba kastade sig ned i en emma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
