Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni vill därmed säga, att min fråga icke var på sin
plats.»
»Herr Porry, vi hava endast träffats tre gånger förut,
och alla dessa gånger har ni fört samtalet på ett ämne,
som jag icke kan förstå varför vi skulle tala om.»
»Det misshagar er. Ni sade mig det i går.»
»Nåväl, varför skola vi då orda därom?»
»En dag skall ni förstå det.»
Valsen var slut och Porry förde Sorenza till en liten
soffa, där han tog plats jämte henne.
»Mamsell Bencke, tillåt mig säga er något, som skall
förklara mitt uppförande ! Det finnes ett andligt samband
emellan vissa människor, som vi kalla sympati: ett ord, varmed
vi tro oss hava förklarat något, som vi icke kunna fatta’ eller
förstå. Då tvenne sådana personer träffas, som av
naturen äro bestämda för varandra, det må vara i sällskap, på
gatan eller var som helst, blott deras ögon mötas, så är det
liksom ett andligt igenkännande. Det är ett något i våra
hjärtan, som säger: ’Du har funnit den du sökt.’ Stundom
mötas och skiljas tvenne sådana personer lika hastigt; men
ett dylikt plötsligt uppenbarande och försvinnande av vårt
andra jag, lämnar en outsäglig saknad i vår själ, en tom-
het, som icke kan fyllas. Foga händelserna så, att då få
närma sig varandra, sker detta icke med iakttagandet av
de vanliga formerna. Vi tilltala denna person med en
för-trolighet som vi själva finna naturlig, emedan själarna äro
gamla bekanta. Det är en bild, den vi från barnaåren burit
Ii våra hjärtan, en vän den vi väntat på, säkra att en gång
finna; och då vi funnit den, hava vi vid första ögonblicket
känt igen den. — Har ni förstått mig?»
I»Jag tror det», viskade den unga flickan på en gång
upprörd och rädd.
»Nå väl, då jag såg er första gången, kände jag igen er,
och mitt hjärta ropade högt, när våra ögon möttes: Jdet är
hon!’. Detta andliga igenkännande har gjort, att jag aldrig
kan och aldrig skall kunna bemöta er såsom en främling. Ni
är det väsen, som enligt naturen borde komplettera min själ?
I så att den blev ett andligt helt. Tro icke att jag med denna
förklaring gjort er det förtroendet, att jag älskar er. Nej !
— Detta är något som ännu ligger oavgjort inom mig.
Kanske skola vi aldrig fatta kärlek för varandra. Bliv
härmed huru som helst, så skall emellan er och mig alltid finnas
ett samband, som icke kan slitas. Om jag en dag skulle äl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
