Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle få för förevändning att tilltala den unga flickan.
Slumpen kom honom likväl till hjälp, ty medan han sökte
efter någon inledning till ett samtal, fick han se det vita
floret lossna ifrån hatten och en stund sväva i luften, men
därefter sänka sig och falla ned ett stycke framför honom.
Att taga upp det och skynda fram därmed till den unga
flickan var ett ögonblicks verk för Arthur.
»Tillåt mig få lämna detta, som ni tappade», sade han.
Vid uttalandet av dessa ord rodnade han lika starkt som
den unga flickan, vilken vände sitt ansikte emot honom och
med en förlägen min emottog den förlorade skatten ur
hans hand. Hon böjde på huvudet och stammade några ord
till tacksägelse, varefter de vandrade tigande vid varandras
sida en stund; slutligen återtog Arthur:
»Jag står i stor tacksamhetsskuld hos er slöja.» Han
tystnade. Han var ännu allt för ung att riktigt obehindrat
kunna börja en konversation.
Den unga flickan såg frågande på honom.
»För det den berett mig tillfälle att få göra er
bekantskap», bifogade han, »något, som jag länge önskat.» Åter
rodnade han. En paus uppstod, vilken Arthur bröt med de
orden:
»Mamsell Bencke kommer från en spellektion,
förmodar jag.»
Flickan betraktade honom med överraskning, sägande:
»Huru känner ni mitt namn?»
»En bekant, som hälsade, då jag första gången mötte er,
har sagt mig det.»
»Löjtnant S—?»
»Alldeles. — Det var ett svårt yrväder den dagen.»
»Ja, förskräckligt.» De båda barnen, ty annat voro de
icke, började tala om väderleken, om spektakler och
språ-kade med denna osökta enkelhet, som tillhör den första
ungdomen, innan fördomar, människors tadelsjuka och egna
passioner hunnit förmörka själen med sina skuggor eller
förkväva det sanna, så att vi betrakta de oskyldigaste saker
såsom tadelvärda.
Sorenza Bencke, detta var flickans namn, ordade helt
oförställt om, att hon igenkänt Arthur. Han sade henne
uppriktigt, att han i fjorton dagars tid önskat att få se
henne etc. Detta allt likväl på ett så naivt sätt, att det
saknade all anstrykning av galanteri. Under dylikt samtal
fortsatte de vägen till Kaptensgatan, där Sorenza bodde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
