Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händer anförtrott detta lilla vittnesbörd emot den där
ar-betshjälten. Jag undrar just huru han skulle komma att
spela sin roll, ifall man skulle falla på den idén att åter
upptaga den gamla tjuvhistorien. Det kunde hända, att man
genom någon besynnerlig ödets lek kunde påträffa några av
de så förunderligt försvunna klenoderna, vilka blivit tagna
ifrån de döda.»
»En sådan ödets lek skall icke inträffa», svarade Olga.
»Ack, min ängel, man kan aldrig beräkna händelsernas
gång. — A propos, när kommer Constance till Stockholm?»
»Icke i vinter.»
»Icke? — Du bedrager dig visst när du påstår något
sådant. Jag förmodar att du förstått mig nog, för att
begripa, att hon måste hälsa på dig.» Han vek upp papperet
och läste högt följande strof därutur:
» ... Ni vet icke, herr Lange, huru tanken på den
olycklige ynglingen plågar mig. Så ung och redan så djupt
sjunken! — Min oro, att man skall upptäcka hans
delaktighet i stölden, är så stor, att jag, trots ert löfte till mig i
går afton, måste bedja er att så fort som möjligt skicka
honom bort. Man bör kunna hoppas att han, skild från
fädernejorden, ännu kan bliva en bra och hederlig karl,
huru föga lovande det ännu ser ut...»
Evert vek åter ihop brevet och stoppade det på sig,
sägande: »Nå när skriver du till Constance?»
Olga förblev tyst. Detta brev hade hon förr en gång läst ;
men ej med lugn, utan med en högst överspänd inbillning.
Hon hade då ensamt haft tankarna fästade på Ivar och
alldeles glömt, att samtidigt med honom fanns ännu en
yngling på Åkersnäs. Att denne även samma höst lämnade sin
plats och rest ut, hade hon förr icke kommit att tänka
på. — Nu, under det Evert läste, var det liksom en
förfärlig misstanke uppstått i hennes själ och hon tänkte:
»Om detta brev icke alls har avseende på Ivar, om ...»
Nu erinrade hon sig livligt natten på kyrkogården, då
hon hade vallfärdat till X—ska graven; Helfrids fråga om
hon hade hört vad de i Olgas inbillning förmenta
spökena hade sagt; den förskräckelse Helfrid alltid visade, då
Olga någon gång talade om sin nattliga vandring — allt
framstod med en förunderlig livlighet för hennes minne.
Då Olga icke svarade, utan förblev sittande tyst och
försänkt i tankar, upprepade Evert med otålighet sin fråga.
»Jag har helt nyligen skrivit till Constance, så att nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
