Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oförklarligt nog, kunde Constance den natten omöjligt
få något lugn. Hon plågades av en oro, som jagade bort
all sömn. Emot morgonen inslumrade hon och tyckte i
drömmen det hennes far anklagade henne, för det hon icke
vakade över Olgas lycka, såsom hon borde. Hon vaknade
av förskräckelse just som hon tyckte att fadern sade dessa
ord: »Du är skuld till din systers olycka!»
Det första som möte henne, då hon öppnade ögonen,
var ett brev, som låg på nattduksbordet. Vid åsynen därav
erfor hon en egen beklämning, och under loppet av några
minuter saknade hon mod att sträcka ut handen för att se
vem det var ifrån, eller vad det innehöll. En aning sade
att det var ifrån Evert. Hon bedrog sig icke. Första
ögonkastet på utanskriften bekräftade den.
»Vilket nytt obehag skall detta framkalla», tänkte
Constance och bröt förseglingen. Där stod endast dessa ord:
»Olga är min.»
Det var daterat aftonen förut klockan tio på kvällen.
Constance ringde efter sin kammarjungfru. När flickan
inträdde, trodde hon att fröken var sjuk, så blek var
Constance.
»Kläd mig fort», var allt vad hon förmådde få över
sina färglösa och darrande läppar. Hon visste icke klart
vad hon ämnade göra, hon kände blott att hon hade velat
uppoffra liv och blod för att rycka Olga undan denna
avskyvärda förbindelse. När hon var färdigklädd och skulle
lämna rummet, öppnades dörren och Olga trädde in. Även
hon var blek, men såg eljest fullkomligt lugn ut. Icke
ett spår av sinnesrörelse eller smärta stod att läsa i
hennes drag.
»Jag trodde mig vara så tidigt ute, att jag skulle taga
dig på sängen», yttrade Olga och kastade sig ned i den
lilla soffan. »Behöver du Mina, eljest skicka bort henne,
jag önskar tala vid dig», tilläde hon på franska.
Mina avskedades, och dörren hade knappt blivit stängd
efter henne, förrän Constance utropade:
»Olga, för Guds skull säg mig, är det sant att...»
»Att jag givit Evert Axelhjelm löftet om min hand? ja!»
»Barn, vad har du gjort!» Constance kastade sig ned på
knä framför Olga, fattade hennes båda händer, tilläggande
med förtvivlan: »Och jag, olyckliga, som icke bättre vakat
över dig, som trodde på dina ord, då du sade dig icke
älska honom. Olga, min älskling, du måste, du skall åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
