Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tillstå, herr Lange, att ni anser er själv vara utan fel!
Som nu pedanteri är ett fel, kan ni naturligtvis icke vara
behäftad därmed.»
»Ni tror mig således vara egenkär?»
»Ja, ofantligt.» Constance sade detta på ett skämtsamt
och ändå eftertryckligt sätt.
»Av vad anledning? Är det något i mitt uppförande,
som giver skäl därtill?»
»Allt! — Ni är ju en fullkomlighet i egna och alla
andras ögon, utom i mina.»
Jacobo skiftade färg, men kunde icke avhålla sig ifrån
att le.
»Jag försäkrar att ni misstager er, vilket även framtiden
skall bevisa, då ni närmare lär känna mig.»
»Framtiden har alltid det för sig att icke hava passerat;
därför vädja vi till den, då det närvarande sätter oss i
förlägenhet. Att vara egenkär är ett stort fel, således
omöjligt för er att erkänna.»
»Tillåt att jag försvarar mig mot er anklagelse, att jag
av pedanteri icke dansar.»
»Gärna! Men jag vet redan, vilka skäl ni kommer att
uppgiva. Det blir något löfte, någon ädel föresats, något
stort offer, etc.»
»Misstag. För det första är jag icke road av dans, och
för det andra har jag aldrig lärt mig dansa. Det senare
är en följd av det första; eller ock tvärt om. I allmänhet
gör jag icke gärna, det jag finner tråkigt.»
»En aktningsvärd vana, som bevisar att ni är egoist av
själ och hjärta!»
»Denna dans är min», ljöd baron S** röst bredvid
Constance; och i nästa ögonblick var hon åter med i dansens
virvel.
Jacobo kvarstod, lutad mot ett träd, utan att giva akt på
att två par ögon betraktade honom uppmärksamt» Det ena
paret tillhörde Helfrid. Hennes blick hängde fast vid hans
drag med ett sorgset uttryck, liksom om hon gjort en
smärtsam upptäckt. Det andra paret ögon tillhörde Evert, som
stod vid ett av salongsfönsterna och såg ut på terrassen.
I hans ögon låg harm och avund.
Då Constance åter trädde ut på terrassen, fann hon
Jacobo ännu kvarstående på samma plats. Hon gick fram till
honom, sägande:
»Herr Lange är djupt förnärmad?»
»Genom vad?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
