Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inackordering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagen därpå kom min friherrliga elev, men
avlägsnade sig genast, då han fann odören i rummet
horrible. Fi! Fi donc!
Jag tror att han hade rätt.
Och när jag efter ett par dagar kom till skolan
intressant blek och okunnig efter genomläsandet av
Londons Mysterier, fick jag ögonblickligen fråga i
Livius av min älskade lärare Hugo Bergstedt. Jag
kunde icke ett ord och skyllde på sjukdom.
Hugo Bergstedt satt tyst ett par sekunder. Sedan
blev han plötsligt mycket röd i ansiktet och sade:
— Engström är lat.
Han hade också rätt. Men jag rehabiliterade mig
och vi blevo vänner för livet. Han fick aldrig
anledning att säga om den förebråelsen.
Det var i fru Löfbergs gamla sneda och vinda
gård med dess underbara sorkar jag först såg den
man som jag sedermera kallade Kolingen. Möjligen
innebodde han hos någon lika lottad person, ty
där fanns ett gammalt fallfärdigt hus, som
ägarinnan använde till litet av varje. Mystiska figurer,
trashankar, gingo ofta ut och in där. Man sade att
en äldre släkting till frun, en förfallen stackare,
fick bo i ett vindsrum i kåken mot det att han gick
ärenden åt henne. Men Kolingen verkade icke
förfallen, fast han var något trasig. Jag såg honom
ofta skämta med sjömännen nere vid hamnen och
hämta öl åt dem. Min värd, förman Blad, hade
ett annat namn på honom, men det har jag glömt.
Han förstod aldrig varför jag ville kalla honom
Kolingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
