Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterromantik - I. Efterromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säsom journalist år han liberal och framför just åtskilliga
af de nya tankar, som från demokratisk synpunkt ännu
kunde göras gällande, t. ex. folkbeväpningen och framför
allt de religiösa frågorna. Äfven hans konståskådning är
under femtiotalet präglad af tidens allmänna uppfattning;
han vill något praktiskt och etiskt med sitt författareskap,
och flera af hans förnämsta prosaskrifter under denna tid äro
afgjordt tendensromaner. Det gäller framför allt om Den
siste Athenaren, hvarest han under historisk mask riktade ett
slag mot statskyrkan och dogmkristendomen.
Längre fram spelade Goethe en stor roll i hans lif, och
särskildt under hela sextiotalet, medan han öfversatte Faust,
lefde han i Goethestämningar. Ingen svensk har hittills så
genomträngt sig med och återspeglat de olika sidorna af
Goethes väsende som Rydberg. Liksom för Goethe och
hans hjälte Faust, var hela hans eget lif ett sträfvande efter
vetande och sanning: ståndigt mera ljus!
Denna mångsidighet, som utmärkte Rydberg, gör att han
ensam och rikare ån någon annan gifver uttryck åt hela
tidens idélif. I sin lyrik når han åtminstone ställvis högre
än någon annan skald under denna period. Hans Kantat
år ett verkligt ode, fylldt af ett stort och mäktigt patos, som
skarpt kontrasterar mot den viston, som eljest helst anslogs
af Signaturtidens skalder. Den har sin plats vid sidan
af Kellgrens körer i Gustaf Wasa och Tegnérs Svea. Och
hans Romerska Dagar angifva just den punkt, till hvilken
denna tids prosa hunnit, som är mindre högstämd och
bildrik än den Tegnérska och i motsats till den följande
periodens ännu abstrakt i sina linjer och kysk i sina färger, men
af ett melodiskt välljud och en genomskinlig klarhet. Den
människouppfattning, som här söker tolka några af
världshistoriens mest sammansatta och brokigt lefvande
personligheter, är äfven den abstrakt och strängt spiritualistisk. Den
föraktar att gräfva i dessa dock så sjukliga gestalters
kroppsliga lidanden och lyten för att dår söka lösningen på mer
än en af deras själars gåtor. Och dock lår man knappast
riktigt känna människosjälens strängaspel, om man icke också
nedlåter sig till att undersöka den resonansbotten, öfver
hvilken strängarne äro spända och ljuda. Har man i
Vati-kanens Rotonda skådat de olika bilderna af Hadrianus och
hans älskling Antinous och genombläddrat Suetonius’ skan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
