Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterromantik - I. Efterromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna efterromantik fick sitt hufvudsäte i Uppsala.
Naturligt nog, ty som jag redan förut antydt, hade i själfva
verket fosforismen aldrig där dött riktigt ut. I grund och
botten hade den generation, som i början af fyrtiotalet där
framträdt, bevarat mycket af det gamla. Malmström, en af
de ledande i denna tids Uppsalalif, hade trots alla de
protester, han riktade emot fosforismen, ännu mycket kvar af
densamma i sin diktning. Hegelianismen, som samtidigt slog
rot och genom sin mera utpräglade rationalism utgjorde en
reaktion mot de tidigare rent nyromantiska filosofiska
systemen, hade dock i allt väsentligt samma metod och samma
metafysiska karaktär, ja samma politiska idealer som de
speciellt nyromantiska systemen. I Sverige utvecklade sig
heller aldrig, såsom i Tyskland och Frankrike, någon
Hegeliansk vänster, hvilken kom att stå som ett öfvergångsled till
den följande radikala och empiriska filosofien. Tvärtom
uppstod vid denna tid i Uppsala en filosofem, som, både hvad
metod och allmän världsuppfattning angår, närmast anslöt sig till
de föregående tyska riktningarna, och detta just i det ögonblick,
då dessa med sin alltid föråldrade dialektiska metod hade
fallit i allmänt vanrykte öfver allt i Europa, och aflöstes af
de olika realistiska riktningar i filosofien, som på detta
speciella område betecknar återknytandet till
sjuttonhundratalets idélif.
I själfva verket var denna Boströmianism en sista
af-låggare af fosforismen. Man tycker sig ännu i Boströms
bekanta ståndpunkt i statsläran, i hvilken han försvarar de
fyra stånden såsom väsentliga för statens idé, kunna spåra
det dolda sammanbandet med den gamla historiska skolan
och dess patriarkaliska uppfattningssätt af konungens och
folkets förhållande till hvarandra.
Vi se således huru de gammalsvenska traditionerna här
fäst på Uppaala slott ostentativt ryggen. Ungefär p& liknande sätt emottog»
ett par decennier senare Georg Brändes’ monografi öfver Tegnér, den enda
historiska och för öfrigt mycket sympatiska framställning af Tegnér, som
finnes. Men dess människoframställning var en helt annan än Bottigers. Det
var icke en panegyrik, där alla de drag (man skulle d& sagt »mindre
väsentliga drag»), som icke ansågos ö f veren sa täm mande med hjältens karaktär, voro
bortskurna eller skickligt undandolda. Författaren hade helt enkelt sökt
återgifva mannen sådan han var och sådan han såg ut, utan all sminkning och
upputsning. Brändes’ skildring uppväckte bland den äldre generationen en
indignation utan gränser, och man ansåg, att ett af fäderneslandets heligaste
minnen blifvit besudladt. Det är precis samma förhållande som då Taine i
Frankrike utgaf sin Napoleon: en ny art af människouppfattning, Bom icke
förstås af den äldre generationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
