Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådan är den moral, friherrinnan Knorring själf utdrog
ur sin roman. Möjligen väntade hon sig väl mycket äfven
af en så välsignad sak som äktenskaps-eden. Hon verkar i
detta sitt försvar för äktenskapets oupplöslighet fanatisk och
paradoxal som en af den franska restaurationens
reaktionärer, en Joseph de Maistre t. ex. Det torde icke kunna
förnekas, att hennes bevisföring år något egendomlig: i alla
hennes romaner ser man, huru ädla och älskvärda kvinnor
gft under, på grund af fasthållandet vid ett rent
konventionellt äktenskap, och det år med dessa exempel i handen,
som friherrinnan Knorring drager den slutsatsen, att
äktenskapet ej bör upplösas. Kanske det är kvinnologiken som
här varit framme. Hon har aldrig skildrat ett enda lyckligt
äktenskap, och ingen i svensk litteratur har så ifrigt som hon
förfäktat institutionens gudomliga och mänskliga
okränk-barhet.
Men det är icke endast ett erotiskt motiv, som är
be-handladt i Torparen. Den är äfven en folklifsskildring, och
såsom sådan den betydligaste efter Almqvists, hvilken är
hennes närmaste mönster. Ytterst går emellertid kanske
hennes intresse för folkberättelsen tillbaka till Runebergs
Elgskyttarne, såsom hon själf berättat, och man finner också
mer än ett drag som påminner om den tyska idyllen, hvilken
ligger bakom Runebergs dikt (så t. ex. skildringen af slåttern
eller af kyrkoherden).
Visserligen finna vi icke i Torparen de djupa brösttoner,
som klinga i Almqvists folklifsberättelser. Hvarken i
skildringens idealitet eller trohet når bon upp emot honom, men
likväl är Torpa ren icke blott friherrinnan Knorrings bästa
arbete, utan äfven ett af de bästa i den samtida litteraturen.
Äfven här ligger en samhällsbetraktelse bakom
skildringen.
Det svenska folket stod i början af förra seklet i alla
afseenden lägre än i våra dagar. Religionen hade en nästan
rent yttre vidskeplig karaktär ute i bygderna. Ordnad
folkundervisning fanns icke; fattigdomen var skärande hård, men
bars utan knot af ett folk, som ej var båttre vant. Råhet
och vildhet kännetecknade sederna. Grofva brott ooh
illgärningar förskräckte dagligen de välsinnade.
Folkets värsta fiende var brännvinet, hvilket i en ständigt
rinnande flod från husbehofsbrännerierna strömmade ut öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
