Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herrn småbugar, Petrea småniger, under det de streta om
koppen, till dess ett okruserligt förbidansande par gifver de
krusande en knuff, hvarvid en dusch ur tekoppen för Petrea
uppenbarar, att den ingalunda är tom. — Hon faller ned
vid sidan om ett äldre, beskedligt fruntimmer, som hjälper
henne att aftorka tevattnets stänkningar. Petrea känner sig
strax förtrolig och frågar henne, hvad hon tänker om
Sweden-borg, och begynner yppa för henne sina egna tankar om
andeskådning och spöken m. m., tills den gamla frun tror
henne vara litet tokig och skyndar byta om plats. En tjock
militär af fridfullt utseende och något dof, som intagit den
tomma platsen i förhoppning att i lugn och ro kunna
meditera, utfrågar hon om hans trosbekännelse i politiken och
uppmanar honom att instämma med henne i önskan om
snart krig med ryssarne. — Slutligen får hon en
uppbjudning till dans men beder i stället kavaljeren att dansa med
en annan sittande flicka, hvilken hon förgäfves sökt trösta
med att föreslå henne en pilgrimsfärd till Jerusalem.
Kavaljeren gör som hon önskar men skaffar dock en ny dansör
åt henne själf, en ung officer i grann uniform och med
svarta mustascher. Naturligen chasserar hon alldeles rasande,
och när hennes kavaljer taktfullt söker tysta några skrattande
ungdomar, tager hon i sin lifliga fantasi detta för ett bevis
på ömmare känslor, börjar kokettera och slutar med att
öfverräcka honom en ros, yttrande en vers ur en visa hon
just hört sjungas: honneur au plus vaillant och väntande, att
han i stället skall gifva henne den myrtenkvist, han håller
i handen, och svara med den följande versen: hommage å
la plus belle. Men han endast bugar sig och säger: »tackar
ödmjukast». — »öfversedd, förödmjukad, tyst och trampad
drog hon sig slutligen tillbaka till ett annat rum. Aftonens
uppträden strömmade tillbaka öfver hennes själ och syntes
henne nu i en mycket förändrad dager. Spegeln, som ett
par timmar förut hade smickrat henne med, att hon kunde
kallas »la plus belle», visade henne nu en röd, uppsvälld
massa, och denna massa var — hennes ansikte. Petrea
tänkte på sitt uppförande med löjtnant Y. och tyckte sig på
en gång den löjligaste och olyckligaste af människor. Hon
erfor i denna stund ett slags leda till sig själf.»
Hela denna skildring är humoristisk, men under
ungdomsåren såg hon icke med denna öfverlägsenhet på sig
18. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
