Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viskade Duncan till honom, och där är en av vildarna, vilken
måhända i hög grad kan fördärva våra framtida rörelser."
Falköga rusade upp, men lät bössan genast sjunka, så fort
han fick syn på den främmande. Sedan böjde han sig framåt,
lutad över bössans mynning, och anställde en noggrannare
undersökning.
"Denne man är ingen huron", sade han sakta, "och ändock
torde han, vilket man kan se på hans dräkt, ha plundrat en vit.
Har ni inte sett, var han lagt sin bössa eller båge?"
"Nej, han kom obeväpnad och tycktes icke hysa några
fientliga avsikter. Så vida han icke alarmerar sina kamrater
därnere, kunna vi ju ingenting ha att frukta av honom."
Spionen vände sig hastigt om mot Heyward och betraktade
honom ett ögonblick med den största förvåning. Därpå öppnade
han munnen och utbrast i sitt sedvanliga, stilla skratt.
"Kamrater därnere!" sade han. "Ja, så går det, när man
tillbringar sin ungdom utan att se på naturen. Men, lika gott,
vi få ej allt för mycket lita på den tjuvstrykern med de långa
benen där borta. Håll honom så länge i respekt med er bössa,
tills jag hunnit smyga mig bakom i småskogen och sökt levande
tillfångataga honom. Ni får dock icke under några som helst
omständigheter avlossa något skott."
Falköga smög sig bort och var snart dold av buskarna.
Några minuter väntade Duncan med feberaktig otålighet, tills
han äntligen fick syn på spionen. Liggande på marken, kröp
han hastigt bort mot den plats där indianen befann sig. Då
han befann sig endast några steg från honom, reste han sig
långsamt och försiktigt. Samtidigt hörde man ett häftigt
plaskande i vatnet, och Duncan vände sig i rätt tid om för att få
se flera hundra svarta skepnader på en gång störta sig i vattnet.
Han grep ett fastare tag om sin bössa och vände sig åter mot
indianen, vilken fortfarande stod stilla i närheten. Men i stället
för att bli förskräckt över bullret, sträckte vilden fram sitt
huvud för att nyfiket betrakta händelserna invid sjöns stränder.
Under tiden svävade Falkögas hand över honom, men föll genast
åter ned utan någon synbar orsak, och spionen uppgav åter ett
lustigt skratt. Slutligen, då detta var över, gav han sitt offer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
