Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ett herremöte i Skara vid midsommarstiden 1318 hade emellertid
Mattias Kettilmundsson valts till drotsete och rikets höfvidsman, ehuru
de båda hertiginnorna åtminstone till namnet synas hafva fört högsta styrelsen.
Med hertig Kristofer och erkebiskop Esger Juel i Lund, hvilka lågo i
strid med konung Erik Menved, hade hertiginnorna i Kalmar ingått forbund
med löfte om ömsesidig hjelp (redan i april), och sedan Sverige blifvit befriadt
från Birgers anhängare, ryckte den nye drotseten på hösten 1318 med en här
in i Skåne samt vann en betydande seger vid Mjölkalånga (nära Hesslehqjm),
der 300 danska och tyska adelsmän skola hafva tagits till fångar. Största delen
af Skåne härjades nu af svenskarne, Lund, Malmö och Skanör måste betala
brandskatt, Falsterbo intogs och Helsingborg belägrades. En del af
skåningarne, troligen erkebiskopens och hertig Kristofers anhängare, gjorde
gemensam sak med svenskarne, och konung Erik måste fly öfver till öarna. Den
11 november ingicks likväl i Roskilde en treårig fred mellan konungame
Erik och Birger å ena sidan samt konung Håkon och de svenska hertigarnes
barn och män å den andra sidan, såsom det hette. Birger och de, som voro
skyldiga till hertigarnes död, skulle ej få vistas i Sverige, Birger dock obetaget
att uppehålla sig på Gotland, om öns invånare tilläte det. Konung Erik
förband sig att under denna tid ej hjelpa Birger, i fall han bröte freden.
Der-emot förbundo sig de hertiglige att ej understödja Kristofer och erkebiskop
Esger, om de skulle bekriga konung Erik. Magnus Birgersson skulle visserligen
stanna i fängelset, men ingen skada tillfogas honom.
Den från Sverige i landsflykt drifne Birger uppehöll sig först någon tid
på Gotland, men då han ej kände sig säker der, flydde han snart till
Danmark. Kort derefter kom också Mattias Kettilmundsson med en flotta till
Gotland för att fånga honom. Då detta ej lyckades, tog han ön å nyo i
besittning för Sveriges krona.
Sverige hade nu åter lugn efter de fruktansvärda stormar, som skakat
den svenska statsbygnaden i dess grundvalar. Birgers och hans bröders tid
lefde länge i efterveridens minne ej blott för de olyckor som då hopades öfver
landet; dessa årtionden af den mångbesjungna riddartiden äro äfven på ett
sorgligt sätt ryktbarvordna för en trolöshet utan gräns och ett förakt för
helgden af ingångna fördrag, hvilket väl sällan framträdt mer oförtäckt än
då. Fördragen besvuros ej blott af de furstar som afslöto dem, utan äfven af
deras främsta män, ofta till ett betydligt antal; man stälde främmande furstar
såsom borgen för sin trohet och ordhållighet; man lofvade att underkasta sig
kyrkans dom och kyrkans bann, om man bröte sin ed. Allt dock förgäfves.
Så snart en lockande utsigt frestade, voro alla eder glömda och brutna.
Väl var det öde beklagansvärd t som drabbade hertigarne, men man kan
ej neka, att det var ett fortjent straff för en brottslig äregirighet, som de
sökt tillfredsställa mera genom list och svek än genom öppen strid. For
landet var det ock en stor lycka, att det tillstånd, som skapats genom rikets
delning mellan konungen och hans bröder, ej fick länge fortfara, ty vi kunna
knapt ana, huru sorglig den framtid blifvit som väl då väntat Sverige. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
