Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljusets och hettans verld; emellan dem var Ginungagap, det gapande svalg
som Valan nyss nämde. De båda verldarna berörde hvarandra, och Yme,
grundämnet till himmel och jord, bildades mellan dem i Ginungagap. Från
honom äro alla rimtursarnes slägter komna. Sjelf var Yme ingalunda någon
gud; han var ond, liksom alla hans efterkommande. Han lefde af kon
Öd-humlas mjölk; denna, danad af smältande rimfrost, närde sig genom att
slicka de salta stenarna, hvarvid på tredje dagen en man framkom som hette
Bure. Han var fager, stor och stark; hans son Bur eller Bör födde med
en jättinna tre söner, Odin, Vilje och Vi, »himmelns och jordens styrare».
Odin leder således sjelf sitt ursprung från jättarne.
Gudame, Odin och hans två bröder, dräpte Yme och skapade af hans
kropp himmel och jord. Jorden skapade de af hans kött, bergen af hans
ben, träden af hans hår, hafvets böljor af hans blod och himmeln af håns
hufvudskål; af hans hjerna bildades de tunga skyar. Vi återfinna i Norden,
Jiksom i andra trakter, ett motstycke till de österländska folkens syndaflod.
Eddan förtäljer nämligen, att då Yme dräptes, strömmade så mycket blod ur
hans sår, att alla rimtursarne drunknade, utom en som med sin hustru
räddade sig i en farkost; han hette Bergelme, och från honom härstamma alla
jordens jättar.
Om menniskans skapelse berättar Völuspå, att tre åsar
funno å marken De egde ej ande, ‘ Odin gaf anden,
maktlösa icke förstånd, Höne förståndet,
Ask och Embla ej blod, ej rörelse, blod gaf Loder (Loke)
utan bestämmelse. ej en blomstrande hy. och en blomstrande hy *.
Detta är icke det enda tillfälle, der vi i Nordens gudalära återfinna
den hos inder och andra folk äfveu förekommande föreställningen om
ett-slags treenighet, om tre gudar som tillsammans bilda den gudomliga makten.
Menniskans och verldens öden styras af gudarne, men deras välde är ej
oinskränkt. Ständigt fortgår kampen med jättarne, hvilka äro dem lika i
makt, och mäktigare än både jättar och gudar är det oundvikliga ödet. Äfven
ödet tänktes af nordbon såsom en person, eller rättare som flere, emedan man
ej ens häri kunde fasthålla tanken på en enda makt; vi finna här, liksom i
så många andra fall, en märklig likhet med föreställningen hos andra
be-slägtade folk, särskildt hos grekeme.
Ödets gudinnor kallades af våra förfäder nornor. Völuspå omtalar tre,
hvilkas namn äro Urd, Vardande (Verdandi)1 2 och Skuld, forntid, nutid
och framtid. De sitta vid sjön, vid Urds heliga källa, under den evigt
grönskande asken Yggdrasil, som de begjuta med källans vatten. Under bilden
af detta träd föreställes verlden, och nornornas vigtigaste uppgift är således
att vidmakthålla verlden; det nödvändiga sambandet med forntiden, hvilket
annars blott allt för ofta förbises, uttryckes på ett skönt sätt derigenom, att
det är ur Urds, ur forntidens källa som verldsträdet hemtar sin lifskraft.
1 I den yngre Eddan säges, att Ask och Embla voro två träd, af hvilka menuiskor skapades.
2 Tonvigten ligger på första stafvelsen, och ordet är detsamma som vardande, af varda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
