Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidtberömda handskrift, som genom Magnus Gabriel de la Gardies
frikostighet nu är en af Upsala universitetsbiblioteks förnämsta prydnader l.
Vid en granskning af de runinskrifter från -jeraålderns äldre del
som nu äro kända från Nordens särskilda delar finner man en nästan
fullständig likhet mellan dem i afseende på språket. Och skulle det vid
fortsatt granskning af dessa inskrifter visa sig, att någon nämnvärd skilnad icke
kan uppvisas mellan det språk som vid midten af det första årtusendet efter
Kristi födelse talades i de tre nordiska länderna, torde detta böra betraktas
såsom en omständighet af den största historiska betydelse, i synnerhet som
några hundra år senare den olikhet böljar blifva märkbar, hvilken sedan
allt mer skilt Nordens folk i språkligt hänseende. Det vore väl nämligen
då foga sannolikhet för, att samma folk bott i Skandinavien under den äldre
jeruåldern som under den föregående kulturperioden, emedan språket
sannolikt redan då skulle hafva delat sig i mer eller mindre skilda munarter, om
mer än ett årtusende förflutit efter invandringen till och utbredandet öfver
det vidsträckta och glest bebygda området.
Om deremot en ny invandring egt rum till Norden samtidigt med
jera-ålderns böljan, — eller, såsom man möjligen med större skäl antagit (s. 176)»
någon tid derefter, — skulle vi just kunna vänta både en sådan likhet i
språket ett par hundra år efter periodens början som den af de äldsta
runinskrifterna från Nordens olika trakter antydda, och att en skilnad i detta
afseende vid den kristna tidens början hunnit blifva märkbar.
En omständighet torde emellertid härvid icke böra helt och hållet
förbises, nämligen att de runinskrifter från jeraålderns äldre del, som hittills
blifvit kända i Skandinavien, ej äro tillräckligt många, för att vi skulle kunna
med visshet afgöra, om det språk som i dem bevarats var hela folkets, eller
om det talades endast af en fåtalig, nyligen inflyttad och med skrifkonsten
förtrogen stam.
1 Förhållandet mellan de förnämsta germani sk a spr&ken kan åskådliggöras på följande sätt t
Forn-
sachsiska.
Ånglo-
sachsiska.
Gotisk».
Fornnordiska.
[-Fora-högtyska.-]
{+Fora-
högtyska.+}
Högtyska. Platt-tyska. Engelska.
De germaniska språken äro närmast beslägtade med de språk, som talades af det gamla Hellas*
och Italiens folk, samt af kelter och slaver, så väl som med Indiens och Persiens forna språk.
Forndanska. Fornnorska (och isländska). Fornsvenska.
_i_ _i_ i
Danska.
Norska.
Svenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
