- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
77

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

såg hon trotsigt upp, mötte hans blick, skrattade och blev
röd. Han hade stannat, hon stannade också, och de
fortforo att se på varandra.

Och i detta ögonblick — hon kände det med var nerv
i sig — i detta intetsägande, betydelselösa
vardagsögon-blick, under dessa få sekunder av tillfällig, snart störd
ensamhet rådde emellan dem den intensivaste, mest
harmoniska och lyckofyllda förtrolighet de någonsin känt
gentemot varandra. Men på samma gång kände de —
Alexandra åtminstone kände det — att denna stämning
var så ytterligt flyktig, så bristande spindelvävsaktigt
ömtålig, att det första ord någon av dem yttrade,
ovillkorligen måste sönderriva den. Och denna visshet hos
henne var så smärtsam och stark, att hon ej ett
ögonblick fruktade att missförstås, då hon sakta, nästan
ohörbart mumlade:

— Å tig... Säg då ingenting...

Och bara på den ton, varmed han — liksom tvekande

— varsamt svarade: — Jag ville blott tacka dig för dina
brev — hörde hon, att för honom hade stämningen, som
en sekund slagit bro emellan dem, redan brustit. Den
återseendets ljusa fröjd, i vilken de nyss liksom andats
ut, var redan borta. Förhållandet emellan dem var åter
dunkelt, oklart, fyllt av tusentals icke erkända faror och
svårigheter.

Alexandra tog ett fastare tag i sin klänningskjol och i
sin långa stav, i det hon — hastigare — åter började gå
framåt den månljusa vägen, oregelbundet fläckad av
skuggan från träden och från buskarnas täta lövkronor.

— Som om du någonsin hade något att tacka m i g
för, Thomas... sade hon sakta, med en viss motvillig
blyghet.

Detta var för dem bägge stötestenen i deras förhål-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free