Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fanns ännu glöder i kakelugnen. Han
öppnade spjället, och när de snart blossade upp,
tog han den lilla brevbunten från bordet och
kastade den på elden. Hon skrattade:
— Och armbandet? — frågade hon på det
övermodigt maliciösa sätt, han en gång så högt
beundrat och som nu föreföll honom så
hjärtlöst.
Han stoppade det demonstrativt i fickan.
— Det är Ediths, sade han.
Strax efter reste hon sig och gick, tillät honom
inte att följa sig.
— Klockan är inte mera än sju, sade hon.
Nog går jag ensam... Jag skall på supé i kväll...
Först långt efteråt tänkte han på, att hon
säkert aldrig hade uträttat sitt egentliga ärende,
och började tro, att hon kanske hade kommit
för att säga honom något, som hon aldrig fick
sagt. Ocji han mindes, vad hon sagt om hans
brev, hennes röst och ögon och sin egen köld
och obarmhärtighet, som — det visste han
förstås — bottnade i fruktan.
Nu, sedan han sett Edith, kom det över honom
— nu i ensamheten — en plötslig känsla av
vemod och ömkan med den döda, som ägt hans
första passionerade ungdomskärlek, som skänkt
honom hans äldsta barn, och som han så fort
och så grundligt glömt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
