Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. En ny skandal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Veckobladet», ut som vanligt, och då fick samhället uppleva en ny
sensation. På en mycket synlig plats på tidningens första
sida stod ett »öppet brev», undertecknat »Faith Meredith»,
och det lydde som följer:
»Till dem, som det Intresserar:
Jag vill nu förklara för alla hur det kom sig, att jag i
söndags kom att gå i kyrkan utan några strumpor på mig,
så att alla kan veta, att min pappa inte alls rådde för det,
och det behöver inte de gamla kaffetanterna säga, för det
är inte sant. Jag gav mitt enda par svarta strumpor åt
Lida Marsh, för hon hade inga utan gick barfota, skor hade
hon heller inga, och hennes små fötter var alldeles
blåfrusna, och jag tyckte så synd om henne. Inget barn bör
vara tvunget att gå utan strumpor och skor i ett kristet
samhälle, innan all snön har smält bort, och jag tycker, att
Fruarnas Syförening hade bort ge henne strumpor. Jag
vet förstås, att de skickar alla de yllesaker de gör till de
små hednabarnen, och det är ju visst rätt och mycket snällt
med. Men de små hednabarnen har rysligt mycket
varmare väder än vi har, och jag tycker fruarna i vår
församling borde ta litet vård om Lida och inte lämna
alltihop åt mig. När jag gav henne mina strumpor, så glömde
jag, att det var det enda svarta paret jag hade, som det
inte var hål på, men jag är i alla fall glad, att jag gav
dem åt henne, för annars hade mitt samvete inte gett mig
någon ro. Först när hon hade gått sin väg och såg så
stolt och lycklig ut, den arma lilla stackaren, kom jag ihåg,
att det enda i strumpväg jag hade att ta på mig var ett
par röd- och blårandiga, som tant Martha stickade åt mig
förra vintern av garn, som vi fick av fru Burr uppe i övre
Glen. Det var förfärligt strävt garn, så strumporna sticks
på benen, och fullt med knutar, och aldrig har jag sett fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
