Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Historiska dramer - 2) L’Istoire de la Destruction de Troye la grant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl ytterst tillbaka till de Homeriska epiteten. Men det
är dock alltid en förtjenst af författaren, att han med så
mycken konsekvens bevarat denna samma karakter genom
hela dramat, att han alltid låter sina hjeltar uppträda,
handla och tala i öfverensstämmelse med denna deras en
gång för alla fastslagna karakter. På detta sätt te de
sig dock såsom fullt åtskilda frän hvarandra, som
personer, om ock med få individuella drag.
Det mest förtjenstfulla i dramat är kanske
versifika-tionen. Hufvudmetern är den åttastafviga versen, men den
vexlar ofta med andra versmått, så t. ex. med
fyrstaf-viga. I sista delen af dramat är till och med
alexandri-nen ej ovanlig; den förekommer först i Deyphebus
dödsscen. Ren strofbildning, ottaver, uppträder i Paris och
Helenas försoningsscen. Författarens vers är välljudande;
att den ej så sällan fläckas af klingrim, behöfver
knappast sägas; tidens smak gick nu en gång i denna riktning.
I ett och annat fall eger kanske Jacques Milet en
större kunskap och en något riktigare uppfattning af
antiken än Benoît de Sainte-More och Gruido de Colonna,
men öfverhufvud taget är det ännu medeltidens anda,
som herskar i denna dikt. Kanske framträder hans naiva
uppfattning af antiken ingenstädes skarpare än i det offer
till Apollo, som förrättas af de grekiska hjeltarne i Delphi.
Vittne derom bär äfven karakteristiken af Achilles, den
mest grekiske af greker; hela hans personlighet är
förvanskad. Den ädle Achilles har här nedsjunkit till en feg
lönmördare, som bakifrån nedstöter Hector. Likaledes är
sjelfva umgängestonen, såsom of van antydts, medeltidens
sirliga höflighet och ej antikens fria och graciösa
naturlighet. De grekiska hjeltarne uppträda såsom
medeltida riddare, och icke längre omsväfvade af den poesi,
som ännu omgaf dem i Benoît de Sainte-Mores dikt. Det
låder oftast vid dem något prosaiskt och nyktert, något
borgerligt och trivielt, egenskaper, hvilka i allmänhet ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
