Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. K. Huysmans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stående fraser. För att ånyo yäcka till liv behaget i
dessa legender måste man använda förflutna tiders
naiva språk. Men hur skall man gå till väga för
att i våra dagar finna uttryck för det sorgetunga
livselixir eller de vita vällukter, som utströmma
från mycket gamla Översättningar av Voraginas
gyllene legendkrans? Det duger icke att kallt efterlikna
dylika ting. Man måste själv tro på helgonet och
dess underverk för att kunna skriva dess historia.
Det bästa beviset härpå utgör Gustave Flaubert, som
efterlämnar beundransvärda sidor om den helige
Juliani liv. De äro skrivna i en lysande stil, vars
skenbara enkelhet endast uppnåtts genom en oerhörd konsts
sammansatta hjälpmedel. Allt finnes där utom denna
uttryckets innerlighet, som av denna novell skulle gjort
ett mästerverk. Det saknas den eld, som borde
genomstrålat och värmt dessa praktfulla ord. Det
saknas mystikens själ.
Men tron ensam är icke nog för att skriva ett
helgonliv. Hellos Helgonliv äro icke värda att läsa.
De glöda av tro och hänförelse, men språket är så
fattigt och färglöst, att legenderna förefalla som vissna
blommor.
Dessa båda mäns exempel gjorde Durtal modlös.
För att lyckas måste man förena bådas egenskaper
och ändock vara sig själv. Man måste äga Hellos
entusiasm och Flauberts lysande språk.
Huysmans har vågat försöket. I Smnte Lydwine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
