Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Livijns berättelse är det den gråe mannen, som
representerar mystiken. Denne har ingen motsvarighet i Brentanos
historia — om icke möjligen i skarprättarens person; Erik tror
sig ju slutligen återfinna sin vision i Maries bödel. Den grå
mannen symboliserar en viss sida af Eriks väsen. Förebilden för
ett dylikt projekterande af en persons själslif har Livijn kunnat
finna flerstädes. Fouqué har i ”Sintram” en dylik gestalt
(djäfvulen) och i Chamissos ”Peter Schlemihls wundersame
Geschichte” uppträder djäfvulen rent af som en grå man —
men säkerligen är det framför allt på denna punkt, som
Hoffmanns inflytande spåras.
Hvarken den samtida eller den senare kritiken har skänkt
tillbörligt erkännande åt denna djupt gripande och mästerligt
berättade historia.1 Stockholmsposten (n:r 304 den 29
december 1821) af färdade Livijns novell med ett kort men ganska
välvilligt omnämnande. Argus (n: r 2 den 5 januari 1822)
kallade den en imitation efter Hoffmanns noveller i Callots
manér, men om möjligt hemskare än dessa, och där läsarens
sinnesrörelse stegras till plåga och afsky medelst de alltför
detaljerade målningarna om en barnamörderskas öden och af
hennes förförares grubbel öfver mästermannen och bilan.
”Författaren har här hemburit en rik gärd åt den sjuklighet,
som så tyranniskt herrskar öfver den Nya Skolan.”2
1 Det finnes endast ett undantag från denna regel. I Ruda, En tysk
resandes Ströfverier på svenska parnassen, Stockholm 1830, yttrar författaren
sid. 97: ”Svenskarnes Romanliteratur är ännu fattigare än deras dramatiska.
Publiken får åtnöja sig med öfversättningar; de få originalerna hafva sällan
gjort något uppseende. Sverige eger likväl en originell författare, hvars
romaner skulle göra heder åt hvilken litteratur som helst, författaren till Axel
Sigfridsson, Spader Dame och Samvetets Phantasi. Den sista af dessa
berättelser i synnerhet är i sitt slag en af de ypperligaste jag någonsin läst.
Det är en scene ur det vanliga lifvet, målad med starka drag och dyster
colorit. Gestalterna äro få, men det intryck, de göra, outplånligt.”
* Livijn var mäkta förgrymmad öfver denna recension i Argus. ”Den
opoetiska kalendern har utkommit, väckt en allmän uppmerksamhet och vunnit
bifall af Stockholmsposten, af Anmärkaren, Granskaren och Argus. Likväl
upptäckte denna senare i en af mina produktioner den nya Scholans sjuklighet
utan att likväl kunna uppgifva, hvaruti den bestod, när han derom af mig
tillspordes, och hvarföre jag med skäl slutar, att denna uppgift, äfvensom
större delen af den vishet, han så i detta som många andra falt för
allmänheten uppdukar, äro reminiscenser, men illa degisterade reminiscenser af
den vishet, han under din sjukdom, plägade i Röda kammaren på Freden med
stirrande insupa. Det föraktligaste och lumpnaste var likväl, att när han
uppmanades att angifva hvilken af Hoffmanns piecer jag skulle hafva sökt
imitera, upprepade han, att, om han vetat, att jag var författare till det tadlade
stycket, så skulle omdömet utfallit helt annorlunda. Fy faen! Hvilka lumpna
syndare! Och dessa affichera sig — och dessa godkännas såsom Svenska
frihetens och sansens och smakens vårdare.” Livijn till Askelöf den 25 jan.
1822.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
