Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring sig förbränt. Anblicken är ofta stor och förvånande;
men man ledsnar att vandra bland lava och förstörelse; man
längtar tillbaka till menniskor, till en mindre majestätisk, men
mera mensklig natur.”
En hel grupp af lyriska dikter äro inlagda i romanen.
Dessa beteckna höjdpunkten af Livijns lyrik i den allvarliga
stilen. Den vackraste är Sången om de långa kläderna, som
gifver ett ideellt uttryck för Axels och Victorias kärlek:
I böljande vågor
Än sänka, än höja,
Omsväfva, tillsluta
Sig qvinnornas kläder;
Och kärlekens lågor
De dölja, de röja,
De väcka, de sluta,
Och vexlingen gläder ...
Se, huru qvinnans klädnad sväfvar,
Likt aftonmolnets ljusa rand.
För hvarje luftig fläckt den bäfvar
Och viker för hvar dristig hand.
Så fick man förr i Sais skåda
En förlåt framför Gudens bild.
Den lyftades — men blott med våda,
Var handen icke ren och mild.
Hvad förr i himmelsk fägring myste
Och fröjdade de renas bröst,
Då uti dunkla flammor lyste
Och röt med straffets thordönsröst:
Olycklige, vet att den slöja,
Som omger hemlighetens land,
Kan blott en trogen älskling höja,
Blott röras af en skuldfri hand!
Dikten formar sig därefter till en hymn åt natten och
kärleken:
Kärlek till nattens förmörkade länder
Svingar sin fackla, och skuggorna fly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
