Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Två canzoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ CANZONER
135
trädgårdsodlare längtar efter den första rosen om
våren.
Men då veckorna gingo, och Gaetano aldrig
sökte att närma sig donna Micaela, började hon
tvivla och tänka, att han aldrig hade älskat henne.
Hon sade sig, att han hade avlockat henne löftet att
fly med honom endast för att visa henne, att
madonnan kunde göra ett under.
Men om så hade varit, visste hon inte varför
han inte fortsatte resan, utan vände om.
Detta förorsakade henne oro. Hon tyckte sig
inte kunna behärska sin kärlek, med mindre än hon
visste om Gaetano älskade henne. Hon vägde för
och emot, och hon blev allt mer och mer viss
om att han aldrig hade älskat henne.
Under det att donna Micaela tänkte på detta,
måste hon sitta och hålla don Ferrante sällskap.
Han hade legat länge sjuk. Han hade haft ett
par slaganfall, och han hade kommit upp från
sjuksängen som en bruten man. På en gång hade
han blivit gammal och slö och rädd, så att han
aldrig tordes vara ensam. Han arbetade aldrig i
boden, han var i allt en annan människa.
Han hade gripits av en stor lust att vara
förnäm och lysande. Det såg ut, som hade den
stackars don Ferrante blivit högfärdsgalen.
Donna Micaela var mycket god mot honom
och satt timme efter timme och jollrade med
honom.
»Vem kunde det vara,» brukade hon fråga,
»som en gång stod på torget med plymer i hatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
