Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - I. Kejsarens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något, som hon tyckte vara tuvor. Hon böjde
sig ned och kände med handen. Nej, det var inte
tuvor, utan får. Hon vandrade mellan stora,
sovande fårhjordar.
Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den
brann mitt på fältet, och hon sökte sig fram till
den. Herdarna lågo och sovo vid elden, och
bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar, med
vilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur.
Men de små djuren med de glimmande ögonen
och de yviga svansarna, som smögo sig fram till
elden, voro de inte schakaler? Och dock slungade
inte herdarna stavarna efter dem, hundarna
fortforo att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren
lade sig till vila vid sidan om människorna.
Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting
om det, som tilldrog sig bakom henne på
bergshöjden. Hon visste inte om, att man där reste
altaret, tände kolen, utströdde rökelsen, och att
kejsaren tog den ena duvan ur buren för att offra
henne. Men hans händer voro så domnade, att
han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag
av vingen gjorde sig duvan fri och försvann uppe
i nattmörkret.
Då detta skedde, blickade hovmännen
misstänksamt bort till den gamla sibyllan. De trodde,
att det var hon, som vållade olyckan.
Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig
stå vid herdarnas koleld, och att hon nu lyssnade
efter en svag klang, som kom dallrande genom
den dödstysta natten? Hon hörde den länge, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
