Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fakta, vilka väl i allmänhet anses som det säkraste
stödet för existensen av specifika minnescentra,
nämligen de så kallade afasiska språkrubbningarna, väl kunna
förklaras utan denna hypotes.
IL
Redan under antiken gjorde man den iakttagelsen,
att talförmågan kan gå förlorad, fastän tungan eller
andra organ, som tjäna till ordens artikulation,
fortfarande kunna göra sin tjänst för andra funktioner,
t. ex. frambringandet av oartikulerade läten. I slutet av
1700-talet uttalade en tysk läkare vid namn Gesner
den förmodan, att en dylik språkrubbning berodde på
någon sjuklig förändring i hjärnan, särskilt i dess
främre lober, och denna teori fann något senare en
målsman i Frans Joseph Gäll, den ryktbare
grundläggaren av den så kallade frenologien, vilken forskare
med alla sina ensidigheter och överdrifter dock måste
räknas som en av hjärnfysiologiens största banbrytare.
Gäll anför flera fall där språkrubbningar uppträtt efter
affektioner av hjärnans pannlober, och finner däri ett
starkt stöd för en hypotes, till vilken han även på en
annan väg kommit: att »språksinnet» borde lokaliseras
i dessa partier av hjärnan. Galls lärjunge Bouillaud
offentliggjorde 1825 några kliniska iakttagelser av
språkrubbningar som syntes bekräfta denna mästarens hypotes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
