Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
den, förgås? O, att man egde den fullkomligaste tillit till
den Gud, som styr menniskans öden — som kan beskydda
och draga omsorg om det ringaste af sina verk!
Äter lättades ankaret, och åter satte vi ut på vår färd.
Men denna gång gick resan bättre än förut, och på några få
dagar hade vi hunnit i sigte af den Norska kusten med dess
skär och berg. Lyckligt ankrade vi i Lyngörs hamn, och jag
blef fri från min syssla ombord. Tillsammans med den
räddade besättningen for jag sedan i en däckad segelbåt upp till
Dröbak, nära Kristiania och fortsatte derifrån landvägen till
den vid Jjorden bland de höga fjellarne skönt belägna Norska
hufvudstaden. Efter några timmars vistelse derstädes begaf
jag mig i väg öfver bergen till Wermland. Min skjutskarl,
som väl föreställde sig, att jag hade penningar i öfverflöd,
eftersom jag kom från främmande land, fann tillfället
gynnande att göra anspråk på åtminstone en del af den förmenta
summan. Midt i natten stannade han i den djupa skogen och
fordrade under hotelser, att jag skulle gifva honom penningar.
Som ingen annan utväg fanns, måste jag undersöka mina fickor
och gifva honom något af det jag hade löst på mig. I
Kristiania hade en för mig obekant person sett mitt
penningeförråd, som icke var just så stort, och rådt mig att inlägga
en del i ett bref och förvara det i min kista. Detta råd hade
jag också följt. Huruvida den anspråksfulle skjutskarlen hade
fått någon vetskap om hvar mina penningar funnos, vet jag
ej; men han hade just icke åkt särdeles långt, då han åter
stannade och visade sig mycket angelägen att undersöka min
sjökista. Så mycket jag kunde, motstod jag hans roflystnad,
men det ville ej duga på längden. Kistan måste upp i snön
och kläderna öfverhalas. Slutligen fanns det bref, som
innehöll mina penningar; det bröts och penningarne uttogos. Men
den beskedlige röfvaren lade dock tillbaka nog för min
hemresa, så att jag kunde rätt väl fortsätta. Vid nästa
gästgifvaregård, der vi knappast förmådde uppväcka någon menniska,
klagade jag på min ledsagare; men denne begaf sig snart af
på återvägen. Man ville, att jag nästa dag skulle vända
tillbaka till Kristiania, for att få reda på tjufven; m« jag var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
