Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påklädd som han var, kvar hos gubben. Han fick
strömming och bröd till kvällen [1], och han var så
trött, att han genast somnade på golvet, där gubben
bäddat åt honom.
Tidigt på morgonen rodde Jan Erik Olle hem.
När de då hade blivit riktigt goda vänner, tyckte
Olle, att han ville vara uppriktig mot Jan Erik,
och därför talade han om, att det var han, som
satt dockgubben på bron, för han trodde, att Jan
Erik ville skjuta Pudel.
Och Jan Erik blev inte ond. Han bara såg
illmarig ut och yttrade:
“Jaså, är han en så’n fuling. Då kunde han
gärna ha blivit [2], där han var.”
Ute på sjön, menade Jan Erik. Och det förstod
också Olle.
Men när han nu kom hemåt, så blev han allvarsam.
Och när han gick in hemma, visste han
ingenting, varken vad han skulle säga eller tänka.
Där hade ingen varit i säng, och pappa hade
hela natten varit ute med lotsarna och rott utmed
alla stränder. När nu Olle kom, var det ingen
som sade något, och Olle blev alldeles häpen, när
han såg, att allesammans stodo omkring honom
och gräto, medan han själv gick ur famn i famn.
Det underligaste tyckte Olle nästan var, när han
såg, att Svante grät. Svante var så lycklig, att
han ville ge Olle sin pilbåge.
Olle visste inte, vad han skulle säga. Därför
gav han pappa posten, som han hade gömt. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
