Din lugna själ, din fasta dygd,
re’n såsom ung dig skaffat vänner,
den redlighet man hos dig känner
är allmänt erkänd i din bygd;
du ödets utslag lugn kan bära,
för lyckan du ej ryggen krökt;
men kommer hon, så njut din ära,
du henne ej, men hon dig sökt.

De röster Lundvalls fjäsk dig värfvat,
åt din förtjänst man egna bort,
nu till det namn du re’n förvärvat
en biskopsmössa gör ej stort,
njut patriarchens sälla öde,
den agtning stiftets röst dig gaf,
på den ditt sinneslugn du stöde,
om ej uppå en biskopsstaf.

Din tapperhet bland riksens ständer,
din skicklighet i sakers drift
från Örebro och Mälarns stränder
har blifvit kunnig i ditt stift.
Skall ibland oss du kräcklan föra,
för den dock oss till lugn och frid,
blif ren i själ’n! Blott det kan göra
dig vördad i en slipprig tid.