Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 447 —
hastigt nedför några trappsteg. Det var kolmörkt
därinne. Med stor säkerhet gick Justus vidare. En sval
icke egentligen oangenäm vind blåste emot mig. Jag
greps av en lätt rysning. Men jag tror, att jag också
hade sprungit ned i en avgrund, om Justus hade sagt
mig, att det vore nödvändigt. Vid tanken, att om
också endast för kort tid vara befriad ur den där karlens
våld, vilkens blickar jag tyckte alltjämt voro riktade på
mig, hade jag kunnat jubla av glädje.
"Det här är Mammutgrottan, miss Büchting", sade
Justus, då vi långsamt gingo vidare. "Ni måste nu följa
tätt efter mig. Jag känner noga till vägen. Vi ha ofta
tagit vår tillflyktsort här i grottan, då vi blivit förföljda,
och jag känner varje hörn. I varje fall kunna vi
uppehålla oss här, så länge tills mr. Dantes och mr Richard
hunnit komma och befria oss."
Han hade knappast uttalat det sista ordet, förrän ett
fruktansvärt dån följde, förfärligare än det värsta
åskslag jag någonsin har hört. Dånet ekade hundrafalt
mellan klippväggarna, som omgåvo oss. Jag trodde,
att de skulle störta samman. Jag var rädd för, att jag
skulle sjunka ihop och höll mig fast vid min förares arm.
"Var inte rädd, miss Büchting, sade Justus. Man
skjuter bakom oss. Men det kan inte skada oss.
Vägen går i krokar. Naturligtvis kommer man att förfölja
oss; vi måste räkna därmed, men jag känner till
gömställen, i vilken ingen kan tränga in. Och utan
facklor, skall man knappast kunna förfölja oss mer än ett
hundratal steg; men innan de förskaffat sig facklor och
tänt dem, ha vi hunnit ett gott stycke före dem. Och
skulle kapten Pettow komma i min närhet — nå, jag
har en god bössa och ett par präktiga revolvrar med
mig! — Håll bara fast i min hand. Jag är hemmastadd
här!"
Vi hade kanske gått en kvart, ibland fortare ibland
långsammare, då Justus bad mig, att stanna. Han lyss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
