Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 285 —
raska dig att höra, att mr. Blackbell visste mer än vi
någonsin trodde." Ralph tycktes verkligen vara
överraskad, och Georgiana återgav nu ord för ord vad den
döende hade sagt till henne.
"Jag hade knappast trott honom vara så ädelmodig",
sade Ralph sedan eftertänksamt." "Så mycket bättre.
Han insåg själv, att han hade begått en orätt gentemot
dig och det måste lugna dig. Vad han sade om miss
Eliza Büchting är naturligtvis som allting vad man
pratar därom nonsens. Det tycks mig, som om hennes
föräldrar icke vore ovilliga att göra mig till sin svärson -—
om miss Eliza känner mer för mig än för andra, vet jag
inte, hon är också en vacker och enormt rik flicka,
kanske den rikaste i hela Amerika — men jag skall aldrig
bryta mitt ord mot min Georgiana — åldrig!"
En ny rad av kyssar beseglade detta löfte.
"Du kommer aldrig att bryta ditt ord", viskade
Georgiana under hans kyssar, om du alltid älskar mig. Och
du måste alltid älska mig, ty du är mitt enda stöd, mitt
enda hopp. Om jag förlorade dig, så förlorade jag
samtidigt aktningen för mig själv och tron på
mänskligheten. Mitt hjärta skulle brista."
Till vilken man som helst får en älskande icke tala så.
Georgiana älskade denne man och han var verkligen
hennes allt på jorden. Varför då inte säga det till
honom? Måste han icke bli än mer bunden vid henne med
vissheten om, att hon hade offrat allt för honom, och
att hon gentemot honom var så svag som ett barn?
Då de båda hade sansat sig något rådgjorde de med
varandra om vad som vore att göra för att kunna
sammanträffa, utan att det skulle väcka anstöt i folks ögon.
Ralph sade, att det vore oundgängligen nödvändigt, att
avvakta sorgeåret.
"Vad förlora vi då?" sade han leende. "Vi umbära
ingenting. Vi böja oss endast för världens fördomar.
Och vårt offer blir ej svårt, då vi ju dagligen träffa var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
