Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem över en tom scen. En raggig irländsk terrier
kom in ’helt sedigt, gick sedigt ner till rampen och
tittade på orkesteranföraren. Som programmet
uppgivit hade han scenen för sig själv.
Orkestern spelade inledningstonerna till »Det ljuva
ordet Snart». Hunden gäspade och satte sig. Men
orkestern var grundligt instruerad att spela
inled-ningstakterna om och om igen, tills hunden föll in
och sedan ackompanjera honom. Den tredje gången
öppnade hunden munnen och började. Det var icke
bara tjut. Det var för resten för mjukt för att alls
kunna kallas tjut. Ej heller var det bara taktfast.
De toner hunden sjöng voro melodiens, och de voro
rena.
Men Villa Kennan hörde knappt på.
»Han överträffar Jerry tio gånger om», sade Harley
till lienne.
»Säg mig», viskade hon ivrigt, »har du sett den
där hunden förr?»
Harley skakade på huvudet.
»Du har sett honom förr», envisades hon. »Se
på det där missbildade örat. Tänk dig om. Dra
dig till minnes.»
Men ännu skakade hennes man på huvudet.
»Tänk på Salomonsöarna», ansatte hon honom.
»Tänk på »Ariel». Minns du inte att då vi kommo
tillbaka från Malaita, där vi togo upp Jerry, till
Tulagi, så hade han en bror där, en negertuktare
på en skonare.»
»Och han hette Michael — fortsätt.»
»Och han hade just ett sådant där missbildat öra»,
inföll hon. »Och han var snagghårig. Han var
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
