Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
börden av hans rop var detta: »Det är jag, Corky.
Jag är mycket liten och bräcklig, och det här är
ett odjur som vill förinta mig, och jag älskar den
ljusa, glada världen, och jag vill leva och
fortsätta att leva i ljus och glädje, och jag är så liten,
och jag är en liten snäll varelse med ett litet snällt
hjärta, och jag kan inte slåss med denna stora,
raggiga, hungriga tingest som vill sluka mig, och
jag vill ha hjälp, hjälp, hjälp. Jag är Corky. Alla
känna mig. Jag är Corky.»
Detta och mycket mera innehölls i de båda
ropen : »Corky! Corky!»
Men det kom intet svar från de blinda väggarna,
från farstun där ute eller från hela världen, och
sedan detta ögonblick av skräck var över, blev
Corky samma modiga lilla varelse som alltid. Han
satt orörlig på fönsterbrädet med huvudet vändt åt
sidan och betraktade med sitt enda öga oavvändt
hela hans släktes eviga fiende, som var honom så
farligt nära där nere på golvet.
Hans rösts människolika klang hade överraskat
vildkattan och kommit henne att dröja med sitt
språng, lägga ner öronen och trycka sig tätare
intill golvet.
Och under den tystnad som nu följde surrade
en blå spyfluga larmande mot det andra fönstrets
ruta och antydde genom en och annan dov duns
mot glaset att även hon hade sin tragedi, var en
fånge som av denna gäckande genomskinliga vägg
utestängdes från den ljusa världen som strålade
där ute så nära.
Vildkattan var ej heller utan erfarenhet av livets
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
