Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska Teatern fortsatte med sin
intresseväckande repertoar. Publikens (och även
teaterdirektörernas) misstroende mot modern svensk dramatik
hade övervunnits. Det inhemska inslaget i
Svenskans pjäsval är ganska aktningsvärt. Som ett
kuriosum kan antecknas att Dramatens blivande chef,
Tor Hedberg, anförtrodde alla sina stycken till
Svenskan och överlämnade åt dess regissörer och
artister ansvaret att ge liv och form åt de diktade
scengestalterna. Särskilt hans »Johan Ulfstjerna»,
spelad av fruarna Fahlman och Bosse samt
herrarna E. Hillberg, de Wahl och Svennberg, blev en
stor succés.
Sedan Molander kämpat ut fördelades
regissörs-ansvaret på författaren Karl Hedberg och
skådespelaren Victor Castegren. Den senare, vars
arbetsförmåga bröts alldeles för tidigt, var visserligen
autodidakt, men lyckades dock förskaffa sig
erforderlig auktoritet. Den konstnärliga ledningen
överlämnades sedermera till Gunnar Klintberg, som,
förutom framstående skådespelaregenskaper, även
var i besittning av solid och mångsidig bildning,
litterärt intresse, språkkunskaper och stor
teaterkännedom.
Systrarna Torsell — Olefine Moes döttrar —
uppenbara sig’ nu på den alltjämt växlande
teaterhorisonten. Den ena — Margit — mörk som en
veneziansk natt, den andra — Astri — ljus som en
nordisk vår. Det egendomliga var emellertid att den
sydländska livligheten fanns hos blondinen under
det att ett mera indolent scentemperament
karakteriserade brunetten.
I »Gamla Heidelberg» vann Astri Torsell med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
