- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
265

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon skrattade och lutade sig tillbaka i vagnen.
Wiwalt steg själf upp på kuskbocken, lät Jonge
föra ridhästarne och skickade drängarne tillbaka
till Måns för att vara honom behjälpliga, om
Clement ännu vore vid lif. Och vid fyratiden
om morgonen åkte de in i prästgården, där alla
vakat under stor ängslan och med oro åhörde
berättelsen om de öfverståndna äfventyren.

Sedan jungfrun gått till hvila, begärde Wiwalt
ett samtal med herr Peder. Han önskade, att
hvad som timat under natten måtte hemlighållas
för herr Wulff och fru Margrete, hvilka eljest
skulle alltför mycket oroas. Därföre ville han
också mindre nu än någonsin återvända till
Björkeberga i det ärende, som föregående afton fört
honom till prästgården. Herr Peder lofvade
tystnad, och för att bevisa friherren sin
tjänstvillighet skref han äfven den begärda sedeln, som
skulle företes för bröderna Gyllenstjerna och borde
innehålla vittnesbörd om herr Wulffs bifall till
äktenskapshandeln.

I dagningen återkom Måns med drängarne.
Clement var döende. De hade burit honom till
kyrkvaktaren i Verum, som var något läkekunnig,
och som förklarat hans vederfående vara ogörligt.

Detta nedstämde Wiwalts sinne, och när
morgonen kom var äfven jungfrun orolig och
missmodig, eller visade sig så, sade sig vara rädd
att resa vidare och ville hälst återvända till
Björkeberga. Då föreslog Wiwalt helt oförmodadt, att
mor Kerstin och Lisebet skulle följa henne öfver
gränsen och ett stycke till vägs, till prästgården
i Hallaryd om inte längre.

“Gud bevare!" svarade mor Kerstin. “Jag
som inte orkar stiga till häst oftare än det gäller
att rida till kyrkan!“

Men Wiwalt visste råd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free