Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag mins hur du sjöng för mig vid källan!»
yltrade Agnes. »Du har, under dina musikaliska studier
för vår mästare, väl icke låtit helt och hållet vänja
dig ifrån de gamla, sköna nationalsångerna? Jag skulle
just önska alt kunna några sådana; men dertill
erfordras ett helt eget anlag, hvilket likväl icke alla haffa j
utbildat. Du bör ej glömma det. Vill du icke låta
oss höra en, Anna?»
Ehuru blyg och bäfvande, vågade Anna ej neka.
Hon kastade en blick på pianot; men der saknade
hon den mekauiska öfning, som skulle gjort tonerna
lydiga hennes fingrar — hon måste besluta sig att
sjunga ensam.
Efter någon besinniug och medan en djup rodnad
sväfvade öfver hennes drag, sjöng hon visan
om»q?il-len den röda.» Men hon sjöng orden sådana hon
senast läst dem.
Agnes lyssnade med djup uppmärksamhet på de
klara, vemodiga tonerna, hvilka också rörde kyrkoherdes.
Slutligen anmärkte grefvinnan Agnes:
»Ordentyckas mig icke vara en verklig folkvisas!»
Kyrkoherden såg upp vid denna anmärkning, men ¡
han sade intet: det var en qy tanke som föll honom
in. Det var ett misstag, men han yppade ej bvad lian
tänkte.
Grefvinnan Anna besvarade icke anmärkningen.
Det flr en af bildningens egenskaper, att hon såsom
ett osynligt förbund utbreder sig ibland
menniskoslig-let och förbrödrar icke blott liktänkande, utan personer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
